Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Konstitutionalism och parlamentarism. Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160 GEORG ANDRÉN
Återstår då problemen om förhållandet mellan regering och
riksdag och maktsöndringsprincipens tillämpning inom båda
dessa organ.
Vad kompetensfördelningen mellan regering och riksdag
beträffar, så ligga vissa förhållanden i öppen dag. Först och främst
har det kungliga vetot i den allmänna lagstiftningen försvunnit.
Detta institut från konstitutionalismens dagar är oförenligt med
ett parlamentariskt styrelsesätt och har gått samma väg som
den engelske konungens veto. Utan någon lagändring, genom
de politiska förhållandenas egen makt, har vårt statsskick
förvandlats på denna betydelsefulla punkt. Men därför får man
icke underskatta regeringsmaktens roll i lagstiftningsarbetet.
Riksdagen är — även sedan vi fått tvenne lagutskott — icke
tillräckligt effektivt organiserad för att kunna taga hand om
lagstiftningsarbetet, och det kungliga initiativet är därför allt
fortfarande av den största betydelse, ehuru även detta gärna arbetar
efter direktiv från tidigare riksdagsskrivelser eller tillkommer
efter ängsliga sonderingar i den parlamentariska terrängen med
hjälp av någon kunglig kommitté.
Uppenbart är också, att gränserna för konungens ekonomiska
och administrativa lagstiftning enl. R. F. § 89 dragits allt snävare
— delvis på grund av riksdagens uttryckliga krav, delvis på
grund av regeringarnas försiktighet. Denna utveckling
sammanhänger med den allmänna tendensen i vårt statsskicks
parla-mentarisering. Medan det engelska parlamentet framför allt sökt
att erövra platserna i ministären, så har den svenska riksdagen
mindre letts av denna strävan, mera däremot sökt erövra
regeringens makt. Men denna riksdagens maktsträvan har icke
begränsat sig till konungens legislativa befogenheter och hans
förordningsmakt. Riksdagen har också i olika former sökt tillskansa
sig ett allt starkare inflytande i de rent administrativa målen.
1809 års förbud för riksdagen i R. F. § 90 att — utom i angivna
undantagsfall — pröva och diskutera »regeringsmaktens beslut,
resolutioner och utslag» har alltmera blivit en död bokstav, även
om denna paragraf en och annan gång fortfarande spökar i
riksdagsdebatterna.
Riksdagen har sålunda — utan särskilt syfte att skapa en
mera rationell fördelning av ^de statliga befogenheterna på olika
organ och utan särskild hänsyn till de olika organens lämplighet
för olika uppgifter — tillvällat sig alltmera makt. Medan man i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
