Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Konstitutionalism och parlamentarism. Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168 GEORG ANDRÉN
punkt taga de tekniska konsekvenserna av det parlamentariska
statsskick, som vi anse oss äga. De försök att på omvägarna
fram till dagordningsinstitutet, som förekommit i vårt land, kunna
nu icke beröras.
Utan revolutioner, genom en i det hela ganska lugn evolution,
har parlamentarismen avlöst det gamla maktdelningssystemet.
Många författningsändringar ha förberett denna parlamentarism,
men de flesta av dessa ha framför allt haft till ändamål att
demokratisera vårt statsskick. Ingen författningsändring har
vidtagits med det enda och direkta syftet att i vårt land införa ett
parlamentariskt styrelsesätt. Men författningen har, trots sin
utförlighet, varit elastisk nog att tillåta en parlamencarisering, när
de politiska förhållandena ha krävt dem. I vissa fall stå
konsti-tutionalismens gamla garantier kvar som »döda bokstäver», för
att tala med Rudolf Kjellén. Detta är t. ex. väsenligen fallet
med R. F. § 90. I andra fall ha grundlagarnas bestämmelser
visserligen rest vissa hinder — hinder, som dock nödtorvtigt
kunnat övervinnas. I andra fall åter har författningen ej bjudit på
de hjälpmedel och instrument, som parlamentarismen i andra
länder brukar betjäna sig av; jag tänker här närmast på
dagordningsinstitutet. I stort sett har författningen emellertid —
sina konstitutionella tendenser till trots — kunnat anpassa sig
efter parlamentarismens krav. Vissa institut ha undergått en
tydlig värdeminskning. Det är t. ex. fallet med
ansvarighets-bestämmelserna i R. F. §§ 106 och 107. K. U. läser ytterst
intetsägande rubriker i statsrådsprotokollen, enskilda medlemmar av
utskottet lägga sedan ner ett oerhört arbete för att till sist
kanhända vinna utskottets bifall till några små anmärkningar, som
dock aldrig leda till de konsekvenser, som §§ 106 och 107
skissera. Det blir en dags debatt i kamrarna; sedan blir det intet
mer.
Det starkaste vittnesbördet om författningens elasticitet bjuder
R. F. § 4. Enligt denna äger som bekant konungen »att allena
styra riket», men efter att ha »inhämtat underrättelse och
råd av ett statsråd.» Man gör sig knappast skyldig till någon
otillbörlig gissning om man förmodar, att det i verkligheten går
till på så sätt, att statsråden besluta och att konungen möjligen
ger råd. Rådgivarnas råd ha undergått en oerhörd
värdestegring, säkerligen icke väntad eller avsedd av 1809 års
grundlagsstiftare. Statsrådens råd torde numera alltid vara övertygande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
