Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Akademiska befordringsreformer. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 ELI F. HECKSCHER
Tyskland, måste den tendensen bekämpas till det yttersta. Den
andra risken gäller vad man kan kalla skolpatriotismen, önskan att
hjälpa fram vetenskapliga meningsfränder. Den faran är ej mindre;
men det är mycket svårare att fmna bot emot den, ty i detta fall
handla vetenskapsmännen vanligen av fullaste övertygelse när
de ge meningsfränden eller lärjungen företräde framför
anhängare av andra riktningar. Lyckligtvis kan man tillägga, att
skolbildningstendensen är mycket svagare hos oss än exempelvis i
Tyskland och faran därför också proportionsvis mindre. Men
naturligtvis är den ej obefintlig. Det enda man kan göra emot
den är att hindra ett urval av sakkunniga som avsiktligt
inriktas på att befordra den ena eller andra »skolans»
representanter. De två olika farorna kräva olika slags skydd.
Mot »inaveln» behövs det en inter-universitär organisation av
sakkunnigvalet. Den särskilda högskolan förefaller sakna all
specialkompetens för att utse sakkunniga, ty ej större än Sverige
är, förekommer det säkerligen så gott som aldrig att en särskild
högskolas förhållanden äro okända för några som kunna komma
i fråga såsom sakkunniga; och om så mot all förmodan skulle
vara fallet, vore det en lätt sak att definiera den lediga
professurens rätta innebörd på ett sådant sätt att sammanhanget bleve
klart. Man kan därför ej komma ifrån att de sakkunniga borde
utses av någon korporation utanför den särskilda högskolan, så
som också ganska allmänt har framhållits. Det enda som därvid
behöver påpekas är att en begränsning enbart till de två
statsuniversiteten, eller t. o. m. enbart till dem jämte Stockholms och
Göteborgs högskolor, är opraktisk i fråga om alla sådana ämnen
där fackhögskolorna äro lika rikligt utrustade som de förra eller
t. o. m. ännu mer. Men det är en detalj, som hör till
problemets mindre svårigheter, om det bara finns litet god vilja. Den
stora svårigheten ligger på en helt annan punkt, nämligen på
det ovälkomna i att behöva skapa nya instanser, utan tradition
och med så begränsade uppgifter att det svårligen kan uppstå
någon.
Under sådana förhållanden ligger det nära till hands att lösa
svårigheten genom att helt enkelt konstituera alla professorer i ämnet
inom landet som ex officio sakkunniga. Vore det verkligen fara
å färde och någon bättre lösning ej stode att uppdriva, finge
man kanske gripa till den utvägen. Men fullt lyckad är den
icke, i vare sig positiv eller negativ måtto. Ty obestridligen kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
