Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Akademiska befordringsreformer. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174 ELI F. HECKSCHER
bli de samma på -alla förslagen — och att en central myndighet,
exempelvis universitetskanslern eller Kungl. Maj:t, förordnar inom
ramen för dessa förslag. Det är som sagt osannolikt att valet
kommer att ge anledning till några allvarligare strider, ty genom
att förlägga det långt fore sannolika tidpunkten för professurens
tillsättning har det mist sin gadd. Vid vakanser bland de
sakkunniga kan man förfara på samma sätt eller också låta den
högskola vars kandidat gått bort ensam göra upp förslag på
flere eller färre.
I själva verket finns det, så vitt jag kan se, egentligen bara
en uppgift av större betydelse kvar i fråga om systemet för
tillsättning av sakkunniga enligt denna ordning, och den gäller
vilka som skola företräda de olika högskolorna när ,de ha att
göra förslag på sakkunniga. Men det sammanhänger intimt med
den andra punkt där den nuvarande befordringsordningen
behöver ändras, och det är därför lämpligt att nu övergå till den.
De sakkunniga handla under personligt ansvar som erkända
representanter för vetenskaper vilka de ägnat och vanligen också
i framtiden komma att ägna sitt liv; om något skall kunna ge
förhoppning om samvetsgrannhet och objektivitet, så bör det vara
en sådan ställning. Men de följande akademiska instanserna
äro i ett helt annat predikament. Frånsett ett litet antal av deras
medlemmar yttra de sig i vetenskapliga frågor som äro dem
mycket främmande; och det kan ej nekas, att ett sådant system
skapar stora faror, ger utrymme för många oberättigade hänsyn.
Härmed har jag ej i minsta mån velat säga att vad som vanligen
kallas sakkunskap skulle vara ofelbart. Årtiondens samarbete
med vetenskapsmän öppnar oundgängligen ögonen för
specialutbildningens och det renodlade skarpsinnets begränsning och en
ögdhet; och om det bereddes utrymme för en prövning från den
goda omdömesförmågans och det praktiska förståndets män,
skulle våra professorstillsättningar sannolikt vinna mycket på
det. Men sådant är ej vårt nuvarande system. Det ger ett
avgörande ord åt grupper av personer, som icke kunna väntas ha
mer av oförvillat gott omöme och allmänmänsklig erfarenhet
än de särskilt utsedda sakkunniga; men samtidigt sakna de
den specifika ansvarskänsla som följer av livslång förtrogenhet
med ämnet och ett anseende att förlora på dess område. Något
mera opraktiskt än att anförtro avgörandet i en vetenskaplig
fråga åt osakkunniga vetenskapsmän kan svårligen tänkas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
