Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Rasforskningen och Pan-Europa. Av Ivan Lind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 205
ning, misstänksamhet och småsinthet, den är utpräglat kälkborgerlig
och demokratiskt massbetonad i motsats mot nordrasen. Östbalternas
(i nordöstra Europa) själsliv slutligen utmärker sig för de tvära
omslagen från dådlöst grubbel till våldsam uppbrusning. De sakna
egentligen skapande kraft men kunna umbära och slita ont mer än andra,
varjämte musikalisk begåvning och människokännedom höra till deras
talanger.
Giinthers bok framträder som bärare av »den nordiska tanken» i
Gobineaus och Ghamberlains anda, strävan att bevara och höja den
nordiska rasens ställning, hotad som den är överallt i världen. Om
det ej vidtas verksamma motåtgärder, kommer utvecklingen i de
»germanska» länderna att bli densamma som den varit i Hellas och Rom
och sedan i de »romanska» länderna. Med stöd av mycket osäkra
fakta och storslagen förenkling — man vet ju i själva verket bra litet
om rasförhållandena i Gamla världen — förklaras den antika
kulturens undergång ytterst bero på rasförsämring, på det ädla nordiska
blodets utsinande eller utspädning med »lägre» rasers blod. Förf.
utlägger närmare sina tankar i detta ämne i ett annat verk,
Rassen-geschichte des hellenischen und römischen Volkes.
För närvarande uppgives den nordiska rasen vara särskilt beträngd
av den alpina och västrasen, varjämte judarnas växande makt
uppfyller förf. med stor oro. Nordfolken äro underlägsna som
penningmän, krämare, industriidkare o. s. v., det moderna livet lämnar icke
tillräckligt utrymme åt den nordiska egenarten. Det nordiska
överskiktet har uttunnats genom täta krig, nu sist världskriget, men
jämnar också vägen för sin egen undergång genom äktenskaps- och
barnbegränsning. Hur skematiskt förf. resonerar, framgår av följande
mening: »Die Heiratsziffer, die in Schweden am geringsten unter den
Ländern Europas ist, ist dort sehr wahrscheinlich in den obersten,
nordischsten Schichten viel geringer als in den understen». Det
tillhör teorin att överklassen i alla länder är »nordiskast», vilket ju ej
alls slår in åtminstone i Sverige. Emellertid hoppas förf. att insikten
om betydelsen av rasens bevarande skall utbreda sig bland
överskikten och bl. a. föra den mot rashygienens bud syndande
socialpolitiken in på andra, strävare och sundare banor. Egentligen är sedan
tankegången mindre följdriktig, när förf. vågar hoppas på »eine
ge-wisse Einigung der Völker germanischer Sprache», således en ny
pan-germanism. Skulle det icke snarare heta: nordrasiga i alla länder
förenen Eder?
Så ter sig Giinthers framställning. \7isst inrymmer den en kärna
av sanning, men också mycket ovetenskapligt, ensidigt och halvsant.
Hos en okritisk allmänhet fmna dock dylika idéer lätt jordmån, icke
blott i Tyskland. Naturligt är, att rasforskningen i U. S. A. delvis
antar en dylik stridbar form. Ett lärorikt exempel från engelskt håll
anföres i en artikel i förra årgången av Svensk Tidskrift (av Herman
Stolpe). Där citeras en skotsk författare, som förklarar att äktenskap
mellan skottar och irländare frambringa endast värdelösa bastarder,
medan förbindelser mellan engelsmän och skottar samt engelsmän och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
