Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 12 april 1930 - Arkivutställningar som bildningsmedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utställningens sista dag i riddarhusets hall såg kön av tåligt väntande packa
sig utanför de överfyllda lantmarskalksrummen, kunde onekligen få
anledning till åtskillig eftertanke. Det måtte dock finnas mer av
historiskt intresse hos vårt svenska folk, än man av somliga tecken
kunnat vara frestad att misstänka. I den säkerligen ej ringa mån
den av en så förnämlig lokal skapade ramen till det hela bidrog till
anslutningen, lämnas därigenom ytterligare ett bevis för saken, ty
även riddarhuset är ju självt framförallt ett historiskt minnesmärke.
Gav man akt på de besökande, var det för övrigt lätt att konstatera
den uppmärksamhet, som ägnades åt montrernas innehåll, och den
vetgirighet, med vilken de oansenliga rubriklapparnas anmärkningar
och citat gjordes till föremål för studium. Det var bl. a. tydligt, att
för skolklasserna, som i växande antal strömmade till — några lärare
hade uppenbarligen för ett par dagar praktiskt taget förlagt sin
undervisning till utställningslokalen — det ej blott var lovet från skoltimmarna,
som innebar tjusningen.
Där ett vaket öga spelade med, där fanns också onekligen tillfälle
till utsiktsrika vandringar genom seklerna. Någon strängt kronologisk
eller systematisk uppställning hade ju ej kunnat genomföras vid detta
första försök, och strövtågen fingo fördenskull företagas en smula
kors och tvärs, men för den som hade någon föreställning om vår
historias huvuddrag kunde detta icke innebära någon allvarsammare
olägenhet.
En lämplig begynnelsepunkt utgjorde våra medeltida urkunder —
de äldsta tre-kvarts årtusen gamla —, där skriftens prydliga pränt
tävlar med sigillens konstnärligt och kulturhistoriskt givande
ögonfägnad. Mycken omsorg hade nedlagts på urvalet av sigillen, och de
flitigt upprepade skioptikonförevisningarna av förstorade fotografier av
dylika gåvo en levande föreställning om de rika lärdomar, som den
skenbart exklusiva »sfragistiken» kan skänka. Något av sensation
väckte också resultaten av den — man kan väl säga — ömma
specialistvård, som i våra dagar ägnas sigillpåsarnas under århundradenas lopp
stundom illa medfarna innehåll. Särskild uppmärksamhet tilldrogo
sig också, ehuru mindre ansenliga i yttre måtto än de sigillerade
pergamentsurkunderna, de delvis rent personliga brev från
medeltidens slut, som härrörde från Sturarnes arkiv. De representerade
nämligen ett av de senaste tillskotten i riksarkivets samlingar, i det
de så sent som i fjol genom det svensk-danska arkivaliebytet
återbördats från en fyrahundraårig landsflykt. Ett något yngre motstycke
därtill utgjorde de något år förut från Italien genom insamlade medel
återförvärvade Kristina-papperen.
Därmed var man alltså långt inne i nyare tiden, som naturligtvis
lämnade huvudmassan av utställningsföremål. Vid sidan av de givna
stödjepunkterna för minnet och intresset — Uppsala mötes beslut,
Westfaliska freden, regeringsformerna o. s. v. — utbredde sig en
mångfald av till form eller innehåll märkliga urkunder och brev. Där
mötte man våra hjältekonungar som barn och som vuxna, drottningar
och prinsessor, krigare och statsmän, skalder och Bellmansfigurer, ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
