Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 12 april 1930 - Den stora marinkonferensens resultat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228 DAGENS FRÅGOR
samtidigt Frankrike finge ett verkligt tillskott i trygghet och England,
på vilken makt sanktionsförpliktelsernas skärpning väsentligen siktade,
ej behövde påtaga sig några nya militära förpliktelser utöver de i
Folkförbundspakten och Locarnoavtalen stadgade. MacDonald tyckes
i sin iver att »rädda konferensen» ha vågat sig rätt långt ut på dessa
krokiga vägar, och i underhuset började också en viss nervositet
häröver bli märkbar, men småningom blev det för fransmännen klart,
att en så begränsad garantiförsäkran, som på konferensen möjligen
stod att erhålla, ej i verkligheten skulle ha inneburit något nämnvärt
trygghetstillskott, och därför tog den franska allmänna opinionen detta
projekts misslyckande med anmärkningsvärt jämnmod.
Det skär, på vilket försöken att få till stånd en fullständig
fem-maktsöverenskommelse ohjälpligt strandade, var omöjligheten att
åstadkomma enighet om Frankrikes och Italiens inbördes
maktställning i Medelhavet. Den långa debatten därom ställde antagonismen
mellan de båda latinska grannstaterna i bjärt belysning. Italien
fordrade tidigt fullständig styrkeparitet mellan den franska och den
italienska flottans totala tontal och fasthöll till slutet orubbligt vid detta
krav. Faktiskt skulle dess uppfyllande ha betytt italiensk
flotthegemoni i Medelhavet, enär den franska flottan ju har betydligt
vidsträcktare verksamhetsområden än den italienska. På franskt håll
underströks kraftigt detta faktum och antyddes även, att Italien svårligen
skulle ha finansiella resurser att uppbringa sin flotta till den fordrade
pariteten. Fransmännen sökte därför pressa Italien att nämna ett
bestämt tontal som utgångspunkt för kompromissförhandlingar, och
de läto förstå, att de med hänsyn till sina kolonier o. s. v. behövde
en marginal av minst 200000 ton utöver det italienska tontalet.
Redan av fascistiska prestigehänsyn var emellertid Mussolini, som i
åratal ordat om pariteten, orubblig på denna punkt, och i Frankrike ger
man därför den italienska omedgörligheten skulden till konferensens
misslyckande i vad som gällde ett femmaktsavtal. I Italien åter
åväl-ver man Frankrike skulden för detta misslyckande. Rätta
förhållandet är väl, att motsättningarna mellan fransk och italiensk
Medelhavspolitik ännu äro alltför stora för att en ärligt menad och hållfast
uppgörelse dem emellan skulle redan nu kunna träffas om de
sjömilitära maktresurserna. Olösta nordafrikanska tvistefrågor och
Italiens spända förhållande till Frankrikes bundsförvant Jugoslavien ha
här spelat in.
En detaljerad redogörelse för konferensresultaten kan här ej
lämnas redan av det skäl, att överenskommelserna, när detta skrives, ännu
ej ha undertecknats. Anständigheten krävde, att alla fem
konferensdeltagarna skulle enas i åtminstone några punkter. De viktigaste av
dessa gälla U-båtsvapnet. Man hade tänkt sig att begränsa
U-båtar-nas storlek till 2 000 ton, men eftersom Frankrike redan byggt en
undervattensjätte på 2800 ton och påbörjat två andra av samma
storlek, så berättigades samtliga sjömakter att bygga tre sådana
under-vattenskryssare var, vilka naturligtvis inräknas i det totala tonnaget
för denna fartygstyp, vilket för England, U. S. A. och Japan satts till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
