Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - »Vetenskapen och livet.» Inlägg av Professor Martin P:son Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»VETENSKAPEN OCH LIVET»
Red. har från professor Martin P:son Nilsson haft nöjet mottaga
nedanstående reflexioner med anledning av artikeln Vetenskapen och livet i
tidskriftens första häfte denna årgång. I likhet med professor Martin P:n
Nilsson hävdade även denna artikel, att ett både stort och värdefullt arbete utförts
och utföres vid våra universitet och högskolor också utanför det naturveten
skapliga området. Red. är emellertid alltjämt av den åsikten, att de undantag
som förekomma, giva anledning till självransakan och eftertanke inom de
själv-styrda akademiska korporationerna.
Universitetsprofessorerna ha f. n. ingen god press. Orsaken är
först och främst de titt och tätt förekommande befordringsstriderna,
i vilka de måttlösa tillvitelserna icke stå i rimlig proportion till
fakta. An vidare har under docenternas strid för förbättrade villkor
från visst håll högljutt förkunnats, att vetenskapligt arbete till större
delen utföres av docenterna, medan professorerna ingått i »den eviga
vilan».
Ekot av allt detta återfinnes i en artikel i första häftet av Svensk
Tidskrift d. å. Artikelförfattaren har visserligen insvept sina påståenden
i så många reservationer, att han säkerligen anser sig garderad mot alla
anmärkningar, men det skall öppet sägas ifrån, att den, som utan att
närmare känna förhållandena läser artikeln, får det intrycket, att de
humanistiska professorerna — ty det är dem det gäller — i allmänhet
svika sin plikt att utföra vetenskaplig forskning för att syssla med
examination, undervisning, politik eller — ingenting.
I vårt land anses det icke comme il fant att taga till orda i egen
sak utom i befordringsstrider, men då synes också allt vara tillåtet.
Men det har sin risk att tiga i förlitan på det goda samvetet. Risken
är, att något av dessa öppna eller förtäckta angrepp gör intryck på
den stora allmänheten, som icke kan grunda sitt omdöme på annat
än meddelanden i pressen och hörsägner. Artikeln i fråga har
emellertid bibragt mig den övertygelsen, att det icke längre är rådligt att
tigande ta emot utan att det är tid för en öppen gensägelse.
Jag skulle vilja hemställa till* artikelförfattarens och även andras
begrundande, om icke opinionen om de humanistiska professorernas
svaga insatser i forskningen delvis beror på något annat, nämligen på
bristande kännedom om deras insatser. Om en humanist icke är
konst- eller litteraturhistoriker, således skriver i ämnen, för vilka ett
allmännare intresse råder (om han därtill har förmånen av
förbindelser med de stora huvudstadstidningarna, är det så mycket bättre
för honom), om han icke heller ägnar sig åt populärvetenskapligt
skriftställeri — och man kan ej klandra den, som icke äger lust eller
fallenhet för detta — stannar kännedomen om hans vetenskapliga
produktion inom den mycket begränsade kretsen av fackkolleger och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
