Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Sorel och fascismen. Av Herbert Tingsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Varför framställer då Sorel sina teorier? Varför uppmanar
han massorna till kamp utan att tro på seger eller ens på en
eventuell segers värde? Svaret är i själva verket enkelt. Bakom
den översteprästerliga ateismen döljer sig ett moment av tro,
men ett annat än det i första hand för massorna förkunnade.
Sorel önskar framkalla den heroism, den storslagna offervilja,
som utmärker en slagen men troende armé. Generalstrejken
»uppväcker i djupet av själen en känsla av det sublima, som
motsvarar förhållandena i en gigantisk kamp»; »om
föreställningen om generalstrejken icke skulle hava annat resultat än
att göra den socialistiska uppfattningen mera heroisk, måste
den redan härigenom betraktas såsom havande ett oskattbart
värde». Enligt denna esoteriska inställning, som reserveras för
Sorel och andra proletariatets ledare, äro, såsom ständigt
framhålles, de kämpande arbetarna att förlikna vid de första kristna,
de franska revolutionsarméerna och andra de illusoriska
värdeföreställningarnas martyrer. Massornas liv skall få hållning och
värdighet genom att underordnas en idé, deras kamp och död
skall bli det sublima offret för ett ideal. Denna ideella
inriktning skall dominera så fullständigt, att personliga intressen helt
träda i bakgrunden; härigenom uppnås, kan det sägas, den
religiösa moralens renässans. Sorel, som ständigt använder
militära liknelser, förkunnar att »den revolutionära syndikalismen
motsvarar de napoleonska arméerna, vilkas soldater utförde
hjältedåd, väl vetande, att de själva alltid skulle förbli fattiga.» Det
som återstår av det napoleonska kejsardömet är, säger han,
»legenden om den stora armén»; »det som kommer att återstå av
den nuvarande socialistiska rörelsen är legenden om strejkerna».
Här är icke platsen att kritisera Sorel; endast ett par
randanmärkningar skola bifogas. Var och en som läst igenom Sorels
arbeten måste fråga sig, hur han kan tro det vara möjligt att
förmå massorna till en kamp, som han själv förklarat vara
utsiktslös. Läran om myten är ju en dödsstöt för tron. En på
denna synpunkt byggd invändning mot Sorel kan emellertid med
visst fog besvaras därmed, att Sorels tankegång är till för en
skara utvalda, han vill, såsom en italiensk författare (Ascoli)
uttalar, bilda en slags intellektuell munkorden, vars medlemmar,
själva utan illusioner i fråga om klasskampen såsom medel till
uppbyggande av en ny samhällsordning, skola inge andra
illusioner härom. Viktigare är påpekandet, att grundvalen för Sorels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
