Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Sorel och fascismen. Av Herbert Tingsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medvetna illusionsbildning är en tro, lika godtycklig och
oreflekterad som den lyckomoral, som han bekämpar. Han själv tror
på offret och heroismen och föraktar utopismen, som
eftersträvar en universell belåtenhet, men hans egen tro på värdet av
en stolt och oegoistisk kampkänsla är tydligen lika overifierbar
som hans motståndares tro på värdet av mänsklighetens lycka.
På denna punkt har hans analys gjort halt.
I själva verket torde Sorel stå närmare den av honom
kritiserade lyckotron än hans uttalanden direkt giva vid handen.
Han synes utgå från att tron på ett stort mål inger en
lyckokänsla, som ej på annat sätt kan vinnas. Han presenterar sina
klasskampsidéer som lyckobringande illusioner. Denne
blaserade ideolog har stannat vid tron — vilken tro som helst —
som det för människan väsentliga. Att han draperat denna
föreställning kring klasskampstanken framstår mera som en
tillfällighet. Klasskampen är det närmast till hands liggande
faktum, som passar såsom underlag för hans idéer. Striden blir för
honom den grundval, på vilken en primitiv och reflexionslös
tro uppbygges. Han har själv, såsom han skriver, genomskådat
tillvarons illusioner, hans hat gäller i grunden själva tanken,
den sönderfrätande och livsförstörande analysen och liksom
Nietzsche längtar han efter den intellektuella oskulden, den
enfaldiga men livsfrämjande tron. Som Nietzsche säger han sig
föredra livet, illusionen, framför klarhet och sanning. Nietzsches
isolerade övermänniska blir för honom hela det kämpande
proletariatet, han anser sig kunna göra en klass till bärare av den
heroism, som enligt Nietzsche endast tillkommer de utvalda.
Vid första ögonkastet förefaller det egendomligt, att Sorel är
en av fascismens främste lärofäder. Vad har denne dyrkare av
klasskampen, av tron på statens avlösning genom fria
producentsammanslutningar, att göra med den rörelse, som söker avlysa
all strid mellan klasserna, som förbjudit strejker och lockouter,
som ständigt betonar nationens enhet och storhet och som på alla
områden uppställer staten såsom ledande eller härskande?
Likheten i fråga om metod är uppenbar. Fascisternas kamp
för Italiens erövring under åren 1921 och 1922 har alltigenom
förts efter Sorels strategiska riktlinjer. Genom våldsamma
sammanstötningar har en motsättning inom nationen, som stundom
synts på väg att försvinna, hållits vid liv; konflikterna mellan
fascister och socialister ha ersatt de sorelska strejkerna. Mot den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
