Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Sorel och fascismen. Av Herbert Tingsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vikande socialismen har man använt våldet på samma sätt som
det enligt Sorel bör brukas mot det förvekligade och till
eftergifter beredda borgardömet. Såsom mål för rörelsens
strävanden framställde man redan tidigt statsmaktens fullständiga
erövring genom en militär operation och då tiden var mogen
symboliserades den i realiteten redan vunna segern genom en sista
allmän offensiv, marschen mot Rom. Ständigt har våldet för
Mussolini framstått, icke blott såsom ett ont, nödvändigt för att nå
makten, utan framför allt som en andlig stimulans, ett medel
att stärka tron och skärpa konflikten.
Likheten är dock vida djupare. Liksom Sorel är fascismen,
sådan den framträtt i Mussolinis och andra ledares tidigare
förkunnelse, anti-intellektualistisk, den hävdar, att alla ideologier
äro värdelösa och att endast den instinktiva, omedelbart
livsfrämjande tron har värde. Alla allmänna idéer grunda sig på
fiktioner, skriver Mussolini i sin tidning i november 1921 i
anslutning till en av Vaihingers italienska efterföljare, enligt
modern relativism bör man därför upphöra att tänka och bedöma
för att endast handla; »fascismen är det högsta och mest
intressanta uttrycket för denna relativistiska filosofi.» Handlingen,
framför allt den heroiska handlingen, kampen, och den
oreflekterade tron framstå liksom hos Sorel som de oanfäktbara
livsvärdena; föreställningen om handlingens och stridens värde
kombineras med föraktet för det till svaghet ledande tänkandet, för
utopier och kompromisser, för demokratism och liberalism, vilket
allt förklaras känneteckna bourgeoisien, det ondas princip.
Liksom Sorel har Mussolini velat giva massorna en tro, som
för trons förkunnare är en myt. Skillnaden ligger däri, att under
det att Sorel utgår från kampen mellan klasserna, Mussolini —
som tidigare haft samma utgångspunkt — såsom fascismens
ledare utgår från kampen mellan nationerna. Myten om
generalstrejken hos Sorel ersattes hos Mussolini av myten om en
nationell kamp; proletariatet ersattes av Italien. »Vi ha skapat en
myt», yttrade Mussolini i ett tal på partikongressen i Neapel
några dagar före marschen mot Rom. »Myten är en tro, en
lidelse. Det är icke nödvändigt, att den är en verklighet. Den
är en faktisk verklighet, ty den medför eggelse, hopp, tro och
mod. Vår myt är nationen, vår tro är nationens storhet».
Den brutala uppriktighet, som för den utanför partipolitiken
stående iakttagaren Sorel var naturlig och riskfri, och som för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
