Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Jacob Gottbergs stambok. Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JACOB GOTTBERGS STAMBOK 281
fortsatta kampanjen trots flera smärre försök till offensiv mot
danskarna ingenting uppnå. Kanske var det av denna
anledning, kanske också av tilltagande ålder och bräcklighet som han
nu synes ha dragit sig ur tjänsten. År 1613 levde han ännu,
ty detta år har pfalzgreve Johan Casimir, Karl X Gustafs fader,
skrivit sitt namn i hans stambok. Men efter detta finnes ingen
namnteckning, och då hans gård Bergqvara år 1615 lämnas i
förläning åt Karl Karlsson Gyllenhielm måste vi antaga att han
mellan dessa år avlidit utan att efterlämna någon arvinge.
Den bana Jacob Gottberg genomlöpte är typisk för den
stormiga tid han levde i. Helt visst har han varit en äventyrslysten
soldat, en djärv kondottiär, som grep efter lyckan utan att
bekymra sig om hur han nådde den. Tiden var gunstig för
sådana företagsamma karaktärer, och Gottberg hade Fortuna på
sin sida. En av hans vänner, som säkert kände honom väl,
har tillägnat honom en liten fransk vers, vilken i översättning
lyder på följande sätt: »Kriget är mitt fädernesland, harnesket
mitt hem, och det enda liv jag förstår är stridens». Därmed
är hans karaktär säkerligen i huvudsak riktigt tecknad. Hans
kärlek till sin vackra stambok tyder emellertid på att han haft
sinne även för andra ting än de krigiska. Kanske ville han
genom den bevara åt eftervärlden sitt namn, som ingen son skulle
föra vidare till nya generationer. Egendomligt är att nu, då
man tar i handen den lilla volymen, tänka på dess mångahanda
öden. Bladens färg vittnar om att de ofta vänts av krutsvärtade
händer, men vapenbildernas glans och guldornamentens sirliga
elegans har ej bleknat trots åren. Stamboken har alltså fyllt
sin uppgift att till den dag i dag är bevara minnet av en tapper
lyckoriddare från Karl IX:s bistra tider.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
