Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur: Från den gamla brukspolitikens dagar. Av B. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 283
klaring. Och dock ha ända sedan medeltiden i våra städer funnits
»vräkare», det vill säga offentliga kontrollanter, med uppgift att
undersöka och vid behov utdöma eller »vräka» salubjudna varor av olika
slag. I regel skedde denna kontroll i de inhemska konsumenternas
intresse och kan då betraktas som ett led i stats- och
stadsmyndigheternas vittförgrenade sociala omvårdnad om de egna medborgarna.
När den utsträcktes även till exportvaror, var det däremot förvisso ej
en liknande ömsint omsorg om utlänningen, som var motivet.
Vräkeriet tillgreps då på grund av handelspolitiska syften, som klart och
skarpt fattades i sikte. Vad det gällde var att trygga exportmarknaden
åt den egna varan och hålla dess pris uppe. Och för att ernå detta
välförstådda intresse trodde man sig nödsakad att ta sin tillflykt till
en rad av statsingripanden, bland vilka även säkerställandet av
exportvarornas kvalitet ingick.
Dahlgren har följt järnkontrollen tillbaka till medeltiden. Men om
ett verkligt försök till organisation därav kan man enligt hans
utredning tala först i och med vissa föreskrifter i Norrköpings
riksdagsbeslut 1604. Att påbjuda en åtgärd på papperet och omsätta den i
verkligheten var dock denna tid långt ifrån detsamma. Ännu efter
trettio år hade man knappast kommit längre än till påbuden. Då
tages frågan upp av Carl Bonde, den man, som på snart sagt alla
områden framstår visserligen icke som upphovsmannen till vårt
klassiska brukspolitiska systems idéer men som dessa idéers förste
målmedvetne systematiker. Även nu stannar det dock vid ord. Medan
kravet på kontroll och järnets stämpling inskärptes i allt flera officiella
urkunder, synes programmets förverkligande alltjämt ha uteblivit.
Först inemot 1660 börja vräkerimålen på allvar, men tillämpningen
mjukades hastigt upp. Efter Karl X Gustavs död sattes järnvräkeriet
åter ur funktion. En ny ansats omkring 1670 gav ett stort
järnvrä-keriplakat (1671) men få praktiska resultat; vräkeriordningen blev i
själva verket nästan omedelbart suspenderad.
När det inledningsvis sagts, att Dahlgrens bok bragt ordning och
reda i ett tidigare kaos, måste detta givetvis förstås med all den
inskränkning, som betingas av verkligheten själv. Ty av den
föregående översikten framgår ju, att ordning och reda icke var det, som
utmärkte handläggningen av vräkeriärendena under det svenska
stång-järnsmidets stora grundläggningsskede. Vid första ögonkastet frestas
man att häri se endast en administrativ ineffektivitet, vars
obestridliga yttringar t. ex. i fråga om vrakjärnets användning lätt framlocka
ett igenkännandets leende. Men det är ej alldeles säkert, att den
liberalt betonade efterklokheten här utan vidare har rätt. Den
förvaltning, som skapade och uppbar vår stormaktstids mest lysande
skede, hade en säregen blick för realiteterna och offrade mer än en
gång i tillämpningen doktrinerna, då livets krav ej läto sig förenas
med dessa. Med vanlig omsikt framhåller förf. också, att den
påtagliga osäkerheten i järnvräkeripolitiken måhända jämväl framkallats av
tvivelsmål inom kollegiet själft på gagneligheten av dess genomförande
med strikt konsekvens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
