Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 22 maj 1930 - Ohörsamhetskampanjen i Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302 DAGENS FRÅGOR
infödda furstarna att där infinna sig. Därefter följer propositionens
utarbetande inom ministeriet för Indien och prövande inom brittiska
kabinettet, varpå den nästa år till slutligt avgörande framlägges för
brittiska parlamentet, som författningsenligt har att säga det sista och
avgörande ordet. Om denna indiska författningsfrågas allmänna
räckvidd och hittills genomgångna utvecklingsfaser kan hänvisas till två
tidigare översiktsartiklar i Svensk Tidskrift (årgång 1929, sid. 65—68
och årgång 1930, sid. 68—71). Det är i detta större sammanhang man
bör insätta den nu i Indien pågående s. k. »ohörsamhetskampanjen».
I pressen plägar den ibland omtalas under sensationella rubriker
sådana som »Indien i uppror» o. s. v., men faktiskt är den ingen
fristående upprorsrörelse, utan en länk i den här ovan berörda
händelsekedjan och då närmast ett försök från nationella kongresspartiets
sida att hindra tillkomsten av höstens konferens i London eller
åtminstone att på förhand betaga denna dess representativa karaktär
och avleda uppmärksamheten från konferensens tilltänkta
förhandlingsbasis, Simonkommissionens betänkande. Kongresspartiet vill med
sin kampanj försvåra en lugn och saklig behandling av
författningsfrågan och på förhand diskreditera alla andra lösningsförslag än det
vid nyåret på nationalkongressen i Lahore framförda, vilket som
bekant gick ut på Indiens fullständiga oberoende av Brittiska riket.
Härvid göra nationalkongressens ledare anspråk på att vara bärare
av en samlad och enhetlig indisk folkvilja — detta till trots av det
obestridliga faktum, att det icke finnes någon enhetlig och samlad
indisk nation. Indien är ju en världsdel, långt mera brokigt
skiftande än greve Coudenhoves och Briands »Pan-Europa». Ett
betraktande av dess befolkning blir, som John Morley en gång yttrat,
närmast att jämföra med en »vandring genom sekler», varvid man får
göra bekantskap med alla möjliga slags samhällen och kulturnivåer
från de mest primitiva djungelinvånares till medeltida despotier och
moderna administrativa enheter med en delvis kulturellt mycket
högtstående befolkning. Nationalkongressen och dess anhängare
representera i detta virrvar närmast den radikalt nationalistiska flygeln
bland den hinduiska intelligensen jämte några likasinnade element av
muhammedansk konfession. Det övervägande flertalet av de politiskt
intresserade bland Indiens muhammedaner tillhör helt andra politiska
organisationer, och dessutom har man att räkna med en mängd andra
partier eller gruppsammanslutningar, som ha sina egna meningar om
Indiens framtid och bestämt vägra att gå i nationalkongressens
ledband. Det finns t. ex. ett för samarbete med den angloindiska regeringen
benäget parti med djupa försänkningar inom den infödda
ämbetsmanna-och affärsvärlden, en livligt verksam organisation bland sikherna, en
organisation, som gör anspråk på att tala i 60 å 70 millioners av de högre
kasterna illa behandlade »kastlösas» namn o. s. v. De »infödda
staternas» furstar åberopa de garantilöften brittiska regeringen gav dem, då
kronan övertog ostindiska kompaniets maktställning i Indien. Och i
bakgrunden skymta de ännu rätt färska
industriarbetareorganisationerna i några storstäder, smärre terroristgrupper, vilka förakta kon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
