- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Tjugonde årgången. 1930 /
329

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Före jaktbössan. Av B. Boëthius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FÖRE JAKTBÖSSAN 329

Hur högt träffsäkerheten med pil kunnat uppdrivas, är väl nu
ganska svårt att bedöma. Att den varit betydande, är dock säkert.
Berättelser om överlägsen skicklighet i hanterandet av bågen
finnas. För oss ligger det närmast att tänka på den i visan om
slaget vid Brunbäcks älv prisade konsten att råka »snioskravu»
(snöripan) och »furumatten». Som ett ekonomiskt sett fullt
effektivt jaktsätt fortlevde ekorrskyttet med pil och båge i Norrland
långt in på 1700-talet. Helt visst bidrog därtill, att man sparade
krut och bly. Men huvudanledningen var dock, att den trubbiga
pilen ej skadade skinnet. Då precisionen kunnat drivas till en
sådan höjd, som erfordrades för ekorrjakten, är det givet, att
bågen och pilen med framgång kunnat begagnats också vid annan
jakt. Men det är också tydligt, att bågskyttets effektivitet trots
allt måste ha varit begränsad. Springande eller flygande vilt
kunde helt visst aldrig med verklig säkerhet nedläggas med pil
— liksom för övrigt ej heller med de äldsta bössorna. Man ser
det bäst av de många anvisningar, den gamla jaktlitteraturen
ger på sätt att smygande närma sig villebrådet.

När det gällde att som verkligt näringsfång tillgodogöra sig
villebrådsrikedomar, har därför också sedan gammalt fångsten
spelat en vida större roll än skyttet. Vi kunna därvid åter tänka
på för oss nära liggande exempel. Exporten av pälsverk och hudar
hade i historiens gryning en mycket större betydelse för Norrland
och Finland, än man i allmännhet torde göra klart för sig. Och
även då de pälsbärande djuren avtogo i antal, spelade älghudarna
en tid framåt en avsevärd roll. Ännu längre fortsatte handeln
med småvilt, särskilt fågel, i stor skala. Men de väldiga
kvantiteter, som erfordrades för att denna utförsel skulle få verklig
ekonomisk vikt, hade man aldrig kunnat uppnå utan snarandets
och gillrandets högt uppdrivna konst, sådan den av Sven Ekman
skildrats i hans bok om Norrlands jakt och fiske. I Norge rådde
liknande förhållanden. Här träder emellertid massfångsten av
vildren och i vissa distrikt hjortar särskilt i förgrunden. Ofta
använde man därvid gropar av samma slag som de älggropar,
med vilka vi skola sysselsätta oss längre fram i denna uppsats.
Men man hade också dessa hemska stup, dit hjordarna på sina
årliga vandringar drevos för att i besinningslös fasa kasta sig
utför branten. Nedanför denna blevo djuren ett säkert byte för
fångstmännen, där de lågo »lemlestet, skamslått, halvt eller helt
döde». Där så behövdes, ledde väldiga gärdesgårdar eller ut-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Feb 26 20:00:25 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1930/0333.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free