Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Före jaktbössan. Av B. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382 B. BOETHIUS
är det endast billigt att ihågkomma, att även den furstliga och
adliga jakten behöll drag av sitt primitiva ursprung. Länge
dröjde på sina håll, berättas det, följande sedvänja kvar. När
hägern levande störtade till marken, avhögg den lycklige jägaren
eller jägarinnan hans fötter. Benstumparna och den långa näbben
borrades därpå ned i jorden. Och medan den muntra
jägarskaran drog bort till nya bragder, förkunnade den stackars fågelns
vitt omkring över heden synliga flaxande vingar den skarpflugna
falkens, den snabba hästens och den djärva ryttarens triumf.
Sagorna ha bevarat åtskilliga vittnesbörd om falk- och hökjakt
i Norden. Mest känd är kanske Snorres skildring av Olof
Skötkonungs jakt. Konungen hade tidigt en morgon ridit ut med
hökar och hundar, följd av sina män. Då de släppte hökarna,
dödade konungens hök i ett anfall två orrar; straxt därpå
störtade den åter fram och dödade då tre orrar. Hundarna sprungo
med och togo upp varje fågel, som föll till jorden. Konungen
sprängde efter och tog själv sitt byte; han rosade sig mycket
och sade: »Det dröjer länge för de flesta av Eder, innan I jagen
så». (Olav den heliges historia, kap. 89; efter Emil Olsons
tolkning.) Vanligare än jaktskildringar äro under medeltiden notiser
om fångst och export av falkar och hökar, vilka begärligt
efterfrågades på kontinenten och i England. Långt fram i nyare
tiden hörde för övrigt tillstånd till falkfångst och gåvor av falkar
till den »courtoisie», som de nordiska regenterna gärna bevisade
främmande hov.
Den förnäma jakten i kontinental stil med dess säregna
festliga glans fick kanske riktig hemortsrätt vid det svenska hovet
först genom Gustav Vasas praktälskande söner Erik och Johan;
om Karl IX är särskilt bekant, att han höll vinthundar och roade
sig med att hetsa hjortar på Valdemarsön i Stockholms djurgård.
Till denna tid hör också ordnandet av stora jaktparker efter
mönster från tyska och andra kontinentala hov; mest kända äro
Åland, Öland och skyddsområdena kring Stockholm och andra
viktigare residensslott. Att Kristina gärna dyrkade falkjakten,
är välbekant, och för en älskare av vilda ritter som Karl XI
passade parforcej akten på det stora villebrådet förträffligt; han
hetsade» ofta i djurparkerna och hade ej mindre än fem »streck»
»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
