Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Före jaktbössan. Av B. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRE JAKTBÖSSAN 335
avlägger om jägarens styrka, uthållighet och förmåga att motstå
strapatser av alla slag. Som idrottsprestation står skidhetsen
säkerligen ej tillbaka för parforceritten. Att fördöma vinterjakten på
älg ur humanitär synpunkt faller sig numera ganska lätt, sedan
man fått bössor, som göra älgen till ett värnlöst byte för skytten.
Men man måste rättvisligen komma ihåg, att det dessförinnan blott
gavs ett sätt att bemäktiga sig detta värdefulla villebråd, som i
effektivitet kunde konkurrera med skidhetsen, nämligen fångsten
med giller och gropar.
Även då man studerar fångsten av älg, är det bäst att
bortlägga all sentimentalitet. Främsta fångstmedlet var älggroparna
eller älggravarna. När älgen störtade ned i dessa, spetsades han
på pålar, nedslagna i jorden, eller järntaggar, indrivna i en
horisontal bom. Så var han räddningslöst förlorad, även om döden
kom långsamt och kvalfullt. Till groparna leddes älgen genom
stängsel av groft ris; i fördärvet lockades han av sin mest
omtyckta vinterföda, sälgkvistar. Ofta förenades flera olika älggropar
genom sammanhängande stängsel till system, som kunde växa ut
till väldiga älggårdar, stundom gemensamma för flera byar. Av
giller användes mest älgdrag eller älgled, väldiga sprättbågar, som
avgillrades av det förbigående djuret och drevo ett spjut eller en
pil i dess kropp; omtalade redan i medeltidslagarna för den våda,
de medförde för människor och djur, fortlevde dylika »självskott»
långt efter eldvapnens införande och ersattes stundom med gillrade
bössor. Mera tillfälligtvis fångades älgen också i snaror, som
gärna fästes i en smidig björk, vilken följde djurets rörelser.
På så sätt mildrades påfrestningen på snaran och uttröttades det
snärjda villebrådet. Principen var densamma som vid gäddfiske
med stångkrok och bult.
Här är icke avsikten att redogöra för all den sinnrikhet,
som utvecklats för att med primitiva medel komma åt älgen;
den intresserade hänvisas till Ekmans skildring och talrika
uppgifter i äldre och nyare topografisk litteratur. Men några
antydningar om de båda huvudmetoderna, skidhetsen och fångsten,
ha dock varit på sin plats för att tydligt uppvisa, att dessa
egentligen stå i en oförenlig motsats mot varandra. Om fångsten
skulle kunna bedrivas med verklig framgång, fordrades det, att
djuren lämnades i fred. Först om de ostörda gingo och betade i
en och samma trakt, hunno de utbilda vanor, vilka kunde
utlistas och möjliggöra ett riktigt anbringande av försåten. Fångsten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
