Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Före jaktbössan. Av B. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRE JAKTBÖSSAN 339
Norrlandsbygd, Sollefteå socken i Ångermanland. Där hade, om
man får tro bönderna själva, ända till århundradets förra hälft
älg fångats endast i gropar och med giller. Resultatet hade varit
det bästa: Gud välsignade oss rikeliga, »så att Hans Kungl. Maj:t
hade här sitt inköperi av skinnvaror för sins Maj:ts hovstat
och vi vare utskylder årligen med älghuder betalte». Men nu
hade det, som fordom i många tusende år »varit deras höge
Maj:ters särdeles heder och det gemena bästas fromma blivit
några fås enskilda fördel». I grannförsamlingarna Ramsele och
och Resele hade nämligen några »bönder och finnar» slagit sig
på både att jaga med hund och bössa och att hetsa älgar på
skidor — en uppgift, som vad kulskyttet för hund beträffar är
av intresse, då detta jaktsätts införande sålunda skulle ganska
nära ha sammanfallit med flintlåsgevärens första spridning bland
allmogen. Det var emellertid ej nog med att de angripna
»bönderna och finnarna» lärt sig själva, sina söner och magar de
för älgstammens trevnad och bestånd skadliga jaktsätten: de
hämtade även lappar från fjällen, »varmed en sådan bonde tjuge eller
flera djur ett år nederdräper, förutan de, som sargade varda, dö
och ruttna i skogen, och den otålige hopen, vilken av våra skogar
förjagat varder.» Bönderna krävde kategoriska förbud mot all
älgjakt med »hundar, skid och bössa», i fast förvissning, att
»Gud, som så härlige djur icke för några människors skull skapat
haver, varder visserligen innan några år låtandes se deres
underlige förökelse, Eders höga Kongl. Maj:t och all landsens
in-byggiarom till hugnad och fromma».
Det var vid riksdagen 1680, nämndemannen Peder Johansson
Nordsjö på sina sockenbors vägnar frambar dessa bevekande
föreställningar. Otvivelaktigt anslog han just de toner, som
måste vinna gehör. Karl XI var för mycket jägare för att ej
uppröras över älgstammens decimering. Och han var ej mindre
rikshushållare. Men det var med all rätt, Peder Johansson
erinrade just om älghudarnas ekonomiska betydelse. Sedan gammalt
hade de funnit en mångsidig användning till fredliga och
krigiska ändamål; för att ge en föreställning om behovets storlek
kan det vara nog att erinra om de besjungna »gula
älghuds-kyllren.» I själva verket hade hänsynen till kronans behov av
hudar sedan länge influerat på lagstiftningen om fällande och
fångst av älg. Över allt där herrejakten utvecklade sig,
betraktades jakten på hjortdjuren som ett särskilt förnämligt regale.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
