Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Före jaktbössan. Av B. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jaga älgar med hundar, skida och bössa förbjöds alldeles, de
skulle blott få fångas i gravar och med giller. Ehuru närmast
avseende ett specialfall ansågs resolutionen enligt 1600-talets
vanliga praxis ha allmän giltighet och åberopas i senare
lagverk för »Nordlanden» i gemen. I all sin stränghet
vidmakthölls visserligen icke påbudet. Redan den 10 mars 1685
tillstädjes »en och annan» att skjuta älg med bössa »uppe i fjällen»
men icke i Hälsingland, Medelpad och Gästrikland. Likaså gjordes
vissa medgivanden till förmån för ämbetsmän och officerare. Men
med dessa inskränkningar bekräftades och inskärptes 1681 års
resolution ånyo genom K. kungörelsen den 10 april 1767. Att
den vare sig före eller efter detta återupplivande skulle ha blivit
i högre grad respekterad, är väl knappast att antaga. Snart
skulle också både det förbjudna skidrännandet och den gynnade
fångsten med gropar och giller nödgas vika för det en gång
med skidrännandet jämnställda skyttet. I jaktstadgan den 13
apr. 1808 upprätthölls endast förbudet mot skidrännande efter
älg, ej förbudet mot jakt med hund och bössa. Och 1864 års
jaktstadga förbjuder ej blott att jaga älg under skidlöpande
utan även att fånga detta villebråd i grop och att gillra spjut
eller skjutgevär. Jakten med bössa har därmed definitivt segrat.
En sista efterklang av tvisterna mellan fångstmän och
älgjägare fortlever i vissa bygder i den stundom bittra fiendskapen
mellan dem, som jaga älg med löshund och med ledhund. Men
i det hela har den motsättning, vi här följt tillbaka ända till
den tidiga medeltiden, numera dött bort. De primitiva och
barbariska former för jakt och fångst, som nödvändiggjordes av
redskapens ofullkomlighet, tillhöra numera lyckligtvis det
förflutna. Tyvärr kan detsamma icke sägas om den upprörande
bristen på humanitet, då det gäller vårt kanske främsta villebråd.
Varje höst utspelas till följd av ansvarslös jakt och otillräcklig
skjutskicklighet under älgtiden och säkerligen även eljes i våra
skogar tragedier, vilka i grymhet icke stå tillbaka för forna
dagars men sakna dessas ursäkt, den enklaste
behovstillfredsställelsens nödtvång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
