Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Vergilius — Italiens och världsfredens skald. Av Herman Gummerus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERGILIUS — ITALIENS OCH VÄRLDSFREDENS SKALD 345
förödelser. Återuppväckandet av den gamla romerska andan,
den som gjort det italienska bondefolket till världens behärskare,
hade Octavianus — först år 27 tick han hedersnamnet Augustus
— redan då på sitt program, och därtill erfordrades att
lantmannens yrke åter kom till heders. Här kunde skaldens eldande
ord bliva politikern och lagstiftaren till ovärderlig hjälp. Och
Vergilius skred full av entusiasm till verket. I sin Bucolica
(Eklogerna) hade han prisat det idylliska herdelivets behag. Nu
gällde det att kasta idealitetens skimmer över lantmannens arbete,
vare sig att han hade att locka fram gyllene korn ur den yppiga
jorden, att uppföda sin frodiga boskap, att arbeta i den solstekta
vingården eller att vårda de surrande bien, detta under en tid
då, såsom det heter i första boken av Georgica (vers 506), »plogen
ej mera hölls i ära och fälten lågo öde sedan deras brukare
förjagats». Det gällde att i tändande rytm utsäga detsamma som
Cato 120 år tidigare helt prosaiskt uttryckt då han skrev, att
jordbruket var det slag av förvärv som bäst anstod en hederlig
man. Åt denna uppgift kunde skalden ägna sig med hela sin
själ. Resultatet blev en av de vackraste lärodikter som
världslitteraturen känner till. Så kan Vergilius’ Georgica bliva en
lyst-ringssång för jordbrukets förkämpar även i det moderna Italien.
Parallellen kan fortsättas ända in i detaljerna. Vergilius
(Georgica II 511) klagar över att hans landsmän »utbyta det egna
hemmets kära tröskel mot landsflykten och söka sig ett nytt
fädernesland under främmande sol». Därmed syftade han visst
icke på någon frivillig emigration, utan på den landsflykt, i
vilken tusentals romare drevos av inbördeskrigens stormar. Men
huru väl kunna dessa ord icke tillämpas på Mussolinis strävan
att sätta en damm för den folket decimerande utvandringen T
Det är just vad som framhålles i en artikel i Giornale d’Italia
sistlidna 14 dec. rned titeln »Vergilius’ år, stammens jubileum».
Med dessa ord, giubileo della stirpe, har Mussolini i eit tal, som
han i höstas höll på ett möte av jordbrukare, proklamerat
Vergilius som skyddspatron för det kommande året. »Detta år»,
yttrade han, »skola vi fira med arbete och därmed bringa det
italienska jordbruket att taga ett språng framåt».
Och likväl — Vergilius tillhör icke uteslutande Italien, lika
litet som de romerska minnena göra det. I alla länder där de
klassiska studierna eller rättare den humanistiska bildningen
ännu hålles i ära, bereder man sig att fira hans minne. Icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
