Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Vergilius — Italiens och världsfredens skald. Av Herman Gummerus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348 HERMAN GUMMERUS
(l v. 291 o. f.). Här har man på några få stolta rader
kejsardömets fredsideal proklamerat, samma ideal som Horatius
sedermera besjöng i sina medborgaroden och i sin Carmen saeculare
och som så vackert åskådliggjordes på det av Augustus
uppresta fredsaltaret, Ära pacis.
Som varje äkta romare beundrade Vergilius det krigiska
modet. I sin Eneid skildrar han sina hjältars vapenskiften med
många bloddrypande detaljer liknande dem som han läst om i
Iliaden. Men i sitt hjärta var han en fridens man. De fredliga
idrotterna hade han besjungit i Georgica, det diktverk där han
mest fått vara sig själv. Redan därförinnan hade han i sin
fjärde eklog skänkt fredstanken sin hänförda hyllning.
En gosse skall födas, heter det i denna namnkunniga dikt,
och med honom skall Saturnus’ gyllene tidsålder återuppstå hos
människorna, en tid av frid och oskuld, då hjordarna icke mera
hava att frukta lejonens mordlust och intet försåt mera lurar
från ormar och giftiga örter.
Där skall av vaggande ax snart fältet gulna, och druvan
glödande mogna på törnbuskstam, som ympats av ingen.
Honung som himmelens dagg skall sippra ur knotiga ekar.
Jorden av spaden ej mer skall sargas, av kniven ej vinstock.
Kraftiga tjurarnas par skall plöjarn från oket befria.
Lära skall ullen ej mer att ljuga med lånade färger:
Gumsen sin flockiga päls .själv färgar på ängarna, än med
purpurns rodnande saft, än med guldfärgande vejde.
Mönjan av egen drift skall skruda de betande lammen.
(Översättning av J. Paulson.)
Vern är då den gosse, som skall härska Över den nya,
oskuldsfulla världen? Därom tvista de lärde ännu i denna dag. Dikten
är dedicerad till Vergilius’ gynnare, Asinius Pollio, under det år
då han var konsul, alltså år 40 f. Kr. Men fadern till den
gudaborna gosse, vars födelse man då väntade, kan svårligen hava
varit Asinius Pollio, såsom många anse. Dikten ger fastmer
uttryck åt hoppet, att Caesar Octavianus’ gemål, Scribonia, måtte
föda en son (det blev dock icke en son utan en dotter). Att
ställa denna förhoppning i samband med fredstanken låg nära
till hands, emedan just då försoningsfördraget i Brundisium
ingåtts mellan Octavianus och Antonius. Vergilius kunde icke
ana, att freden endast skulle bliva ett kort stillestånd och att
riket snart åter skulle skakas av nya blodiga inbördesfejder.
Den inre fred, som han år 40 skildrat i allegoriska bilder, kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
