Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 1 okt. 1930 - Det moderna Italien i verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skönlitterär författare kan väl ändock ingen göra av Ferrero, även om han
är persona ingrata för fascisterna.
Men med verkligt intresse drages man däremot — om också ej heller
där främst av litterära skäl — till vad dr Bergh och Neander Nilsson
ha att meddela om vad Marinetti, futurismen och andra dylika
hypermoderna rörelser ha betytt för och varit i det nya Italien. Neander
Nilssons kapitel om den saken äro överlägset bra skrivna, och hos dr Bergh
komma samma fängslande nutidsrörelser in i ett säkert tecknat
litteraturhistoriskt sammanhang. Man häpnar inför hysterin hos dessa
futurismens italienska kyrkofäder och deras exalterade amerikanism: »Vi
vilja besjunga kärleken till faran, böjelsen för energi och djärvhet ...
Vi vilja lovsjunga anfallslusten, den febrila sömnlösheten, ilmarschen,
örfilen, knytnävskampen ... Vi göra gällande, att världens härlighet
berikats med en ny skönhet: snabbhetens skönhet. En automobil ...
som rytande skjuter fram som slungad ur en kulspruta, är vackrare
än Nike från Samothrake. Det finns ej skönhet annat än i strid. Och
endast det som har en aggressiv karaktär kan vara ett mästerverk ...
Vi vilja upphöja kriget, militarismen, patriotismen, frigörarnas
förstörelseanda, de höga idéer, som äro värda att dö för, och föraktet
för kvinnan. Vi vilja förstöra museerna, biblioteken och akademierna
av vad slag de vara må, och kämpa mot moralism, feminism och all
sorts opportunistisk och utilistisk feghet».
Särskilt tiraden på slutet är utomordentligt typisk, och det är kostligt
att hos Neander Nilsson läsa om Mussolinis tidigare anslutning till
bildstormarna och ställa den tablån mot hans Italien med nya
akademier, utgrävningar och museer. Men icke desto mindre för just
studiet av en Marinetti och hans idéer oss säkrare än mycket annat från
turistaspekten till fabrikernas, den moderna organisationens växande
Italien. Marinettis reaktion är, eller snarare var, en del därav. När
Marinetti vrenskas under det italienska kulturarvets ok med något av
maktlöst raseri, förnimmer man samtidigt dess makt, som nu åter tar
ut sin rätt i Italiens samhällsliv, och även dess förfärande tyngd. Man
anar hur det arvet kan pressa ned — inte genom akademierna och
museerna, som Marinetti slungar sina fyrverkeriblixtar emot, utan
genom konservatismen i det dagliga livet i Italien. Varje nordbo, även
den konservativaste, kan te sig som en omstörtare i jämförelse med
italienarna i deras dagliga liv. Man frestas att som konträra motsatser
ställa mot varandra vårt lugna handlag men utpräglade olust att oprövat
emottaga några som helst erkända, utprövade värden — detta å den
ena sidan och å den andra italienarens oroliga hetsighet i stunden och
hans benhårda, nästan tröga konservatism i sak, hans godtagande av
det ärvda och givna i personlig miljö och samhällsliv. Mot denna
bakgrund och de italienska hemmens och kvinnornas omedgörliga
traditionsbundenhet, den med förskräckande livskraft levande »gamla goda
tiden» och den fasta, generation efter generation bindande formen ter
sig den italienska futurismen på ett nytt sätt — måhända som en
spasm i den bundnes ansikte, måhända genom den nydaning, fascismen
medför, som ett av de skapande momenten i det nya Italien. Visst är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
