Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Till frågan om »Krigets natur» och det ekonomiska kriget. Av Torsten Gihl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgöra grundvalen för statsbildningarna och att statsgränserna
således skulle omflyttas och justeras i enlighet därmed, erhöllo krigen
en primitivare, vildare och folkligare prägel. De politiska
institutionernas demokratisering medförde, att krig och politik upphörde att
vara furstarnas och kabinettens sak och blevo en hela folkets
angelägenhet, varigenom det också blev klart att krigföringen för
att nå sitt mål att bryta fiendens motstånd måste direkt påverka
den fientliga folkviljan och således vända sig mot befolkningen
i dess helhet. Genom den allmänna värnplikten blevo krigen, i
enlighet med Ludendorffs nyss anförda yttrande, folkkrig i ordets
fulla bemärkelse, vilket ytterligare underströks då slutligen hela
befolkningen i de krigförande länderna organiserades för
krigföringen genom åtgärder, som mycket närmade sig till civil
värnplikt. Värnpliktens massuppbåd av den manliga befolkningen
och de ofantliga materiella resurser, som togos i anspråk för det
moderna kriget, gjorde samtidigt nationens ekonomiska liv mera
sårbart och de åtgärder, som riktade sig mot detta, mera ägnade
att direkt inverka på krigföringen. Den ekonomiska utvecklingen
i riktning mot ökad industrialisering och specialisering stärkte
handelskrigets effektivitet som stridsmedel. Att, såsom Rousseau
hade gjort, draga en gräns mellan stat och folk måste te sig desto
svårare, när genom socialpolitiken individernas timliga välfärd
kom att framstå som beroende av statens åtgöranden och när den
nymerkantilistiska riktningens ekonomiska politik baserades på
föreställningen om »statsmaktens och rikedomsförvärvets
oskiljaktiga sammankoppling», för att låna ett uttryck av Harald
Hjärne.
Härmed har jag försökt antyda några av de viktigaste av de
faktorer, som präglade utvecklingen fram till världskriget, och
som gjorde att det under detta fanns föga utrymme för
tillämpning av Rousseaus teori. Nu hade visserligen under det föregående
århundradet ett par försök gjorts att reglera sjökrigföringen på
den internationella överenskommelsens väg, men resultaten därav
hade ej blivit vidare betydande; i Parisdeklarationen 1856 hade
England accepterat regeln »fritt skepp gör fritt gods med
undantag för kontraband» för att dymedelst uppnå realiserandet av
sitt gamla önskemål om kaperiets avskaffande — ett önskemål,
som dikterades av alldeles samma skäl som Englands nuvarande
hållning vis-à-vis U-båtarna. Då begreppet kontraband aldrig
internationellt fixerades, var Englands eftergift ganska värdelös,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
