Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Pelle Molin och Norrlandsskildringen. Av Henry Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PELLE MOLIN OCH NORRLANDSSKILDRINGEN 483
kommer in i Härjedalen och hejdar sig inför upplevelsen av
den stilla sommarnatten, fjällens och vildmarkens tystnad.
Lom-men i den lilla fjällsjön simmar honom så nära, som om »ingen
någonsin rubbat den skygga fågelns rö», och med en känsla
av helgd bevittnar han soluppgången. »Vemodet i denna natur
blir aldrig kränkt, men det blandar sig med den mystiska känsla
af naturens makt och människans underlägsenhet, hvilken ljuder
i saga och sägen, klingar i visans ton och upprepas i själfva
folkets lynnen».
Man befinner sig här i själva centrum av 90-talets
intresseorientering. Att Pelle Molins diktning svarade mot tidens krav
och litterära behov, visas icke endast av den glädje, varmed
»upptäckten» hälsades. Så till vida var intresset kring hans
namn icke något nytt, som hans till olika publikationer insända
bidrag alltid mottagits med öppna armar; litterärt misskänd hade
han aldrig varit. Att den stora Norrlandsskildringen var på väg,
visas också av Per Hallströms märkliga novell I blå skogen -—
Skogslandets förebud — utgiven redan året före Ådalens poesi. Det
kan f. ö. nämnas, att ett utkast till denna berättelse, dikten Flickor
på fäbodvallen, stått att läsa redan i Idun 1894. Ur denna
tidssynpunkt har man också att betrakta Geijerstams bekanta essay
Ett svenskt skaldeöde i Ord och Bild 1896. Man kan visserligen
konstatera ett betydande avstånd mellan verk som Gösta Berlings
saga och Geijerstams Dostojevskipåverkade Kronofogdens
berättelser men ändå i båda återfinna ett typiskt 90-talsdrag, sinnet
för det primitivas mystik. Och det anmärkningsvärda är
nu, att de påtagligast subjektiva av Molins berättelser.
Historien om Gunnel och Lapp-Svedberg, enligt Attorps
inspirerats just från dessa resp. håll. Att ’90-talet i Historien om
Gunnel igenkänt sina egna drag och sin egen son, Gunnels
son diktaren, är knappast förvånansvärt; Pelle Molin hade
därmed givit ett av de betecknande uttrycken för tidsströmningen
och själv bestått materialet för en omtolkning av sitt livsöde.
Och att Geijerstam — som i Nya strömningar också visar sig
som en hänförd beundrare av Ernst Ahlgrens besläktade
För-brytarblod — i Lapp-Svedberg funnit blod av sitt blod och
mystik av sin egen primitiva mystik, är också rätt naturligt. Hur
entusiastisk han denna tid varit för Molin, framgår av ett brev
till V. B. Frisendahl 4 dec. 1896, där han talar om att slå sig
ned i Näsåker för att hämta inspiration till ett verk om »män-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
