Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Pelle Molin och Norrlandsskildringen. Av Henry Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skogsbackar, men han måste »från barnsben av hava delat ljuvt
och lett med folket och lärt sig att förstå dess röst och granens
susning» (brev till Wirsén okt. 84) — en spådom kan man säga
också om Pelle Molin.
Norrländskt färgad är denna Snoilskys dröm redan i poemet
Till Onkel Adam 1883, en hyllning till det äldre släktledets
Norrlandsdiktare, som givit friska folklivsbilder med fjällnatur och
Tännforsbrus. Och i det följande årets märkliga dikt Folkets
sångmö frammanar han redan en Gunnelgestalt, en Synnöve,
uppväxt i Nordens glömda furumörka dal. Hon »härmar
vallhjonslåt, ömsom skratt och gråt, hör i hagen gökens fjärran rop»,
hennes sång skall tolka folkets eget liv mellan fjäll och älv:
»dans på logarne, doft i skogarne, sommarnattens
halfdagstrolleri». Det är de norrländska skogarna och älvarna han här
drömmer om; enligt brev till Retzius okt. s. å. har det hos honom
nästan blivit en fix idé, att han efter att ha sett dessa skall
skriva sitt yppersta diktverk och vinna en poetisk förnyelse.
Vilken verklig livsfråga detta varit för honom, visas också av det
följande årets långa resa från Dresden till Norrland, där han
bl. a. besökte Sollefteå, Frösön och Tännforsen. Folkets sångmö
hade emellertid dolt sig i skogarna, och om Snoilsky kommit
till Multrå, hade han och Molin förmodligen icke haft mycket
att säga varann. Snoilsky var alltför oroligt upptagen av
80-talets problemdebatt, och av den stora dikten om skogslandet blev
endast spridda fragment, bl. a. ett om Tännforsen. Intressantast
är kanske dikten I Rättvik, där skalden bland solbruna stammar
i Rättviksskogen insuper den vällande doften av kåda och mila.
Då hörs plötsligt en sång; på stigen dyker det upp en kulla
med barnet tittande fram ur konten på ryggen:
Hon stod som en hägrande huldra i snåret
Med toppmössa svart på det uppstrukna håret
Och framvåden brokig.
Det lyste så gåtfullt ur ögonen bruna
Som skogarne lärt dem sin hemliga runa
Vid milan en afton.
Af bleknade sägner, som dömts att försvinna,
Af färger från fordom kring Dalarnes kvinna
Där dröjde ett skimmer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
