Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Pelle Molin och Norrlandsskildringen. Av Henry Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486 HENRY OLSSON
Och innan skalden hunnit fixera synen av denna kvinna, som
ger en ännu tydligare vision av den kåddoftande Gunnel och
av hembygdens huldra, har hon försvunnit i granarnas
skymning. Allt det ögonblickliga och glimtvisa i framträdandet är
liksom symboliskt för Snoilskys pionjärroll på detta fält. Hon
föregriper 90-talsdikten på samma sätt som Höckert förebådar
den Zornska dalkullan.
Om man slutligen kastar en blick på 90-talsprovinsialismen.
är det ju uppenbart, att konstellationen Runeberg-Björnson
fortfarande varit en ledstjärna. Selma Lagerlöf, som enligt boken
om Topelius med »en nästan plågsam ömhet» älskat Runebergs
och Topelius’ land och som vid studiet av Fänrik Ståldiktens
värld upptäckt den lockande originaliteten i sin egen första
motivkrets, har i Gösta Berlings saga också tagit intryck av Björnson.
Heidenstam har beundrat Synnöves diktare och varit en hängiven
lärjunge till idyllepigrammens skald, Fröding har icke varit
oberörd av någondera, och Hallström har liksom Heidenstam hyllat
Runebergsminnet 1904. Geijerstam slutligen har i uppsatsen om
Juhani Aho icke endast betygat sin gripenhet inför lyrikern
Björnson utan också, i en flera sidor lång karakteristik, sin vördnad
inför Elgskyttarnes och Bonden Paavos skald: »Denna lugna
känsla af samhörighet med sitt folk, hvilken gör Runebergs
skaldegestalt så stor, så harmonisk och så rik, finnes lika
mycket i hans uppfattning af och förstående af sitt folk, dess
forntid och framtid, dess natur och människor, som hvad den
återfinnes i hans flärdlösa, osminkade framställningssätt, i själfva
hans stil».
Med Pelle Molin och hans efterföljare väller det slutligen fram
en Björnsonvåg i svensk litteratur. Jag hänvisar till Attorps’
övertygande framställning av hur Björnson de första åren av
1890-talet — i berättelser som S jul, Ett frieri, Nils Ander och Kärnfolk
— ständigt varit Molin i tankarna under hans arbete. Av
särskilt intresse är givetvis hans försök till orientering åt nya håll.
Till en tid har det skett i anknytning till Selma Lagerlöfs
romantik. I stycket Gamla Ådalen 1893 påpekas av Attorps en
verbal överensstämmelse med Gösta Berlings saga; förmodligen
spåras där också den patetiska naturlyriken i Selma Lagerlöfs
skildring av Värmlandshistoriernas skådeplats, den ståtliga och
härliga sjön, ungdomsyrans och mannakraftens sjö. Starkast
blir romantiseringen i den teatraliska Historien om Gunnel 1894
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
