Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Hundraårsminnet av julirevolutionen. Av Nils Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han, välja sig tjänare efter sitt eget sinne, hedersmän, som ej
läte sig skrämmas av tidningsprat, och som visste, vem som vore
landets rätte herre.
Så tillkom i augusti 1829 en ny ministär, vars chef var en person
med nobla anor, stränga seder och fromt sinnelag, furst Jules
de Polignac, son till den olyckliga drottning Marie-Antoinettes
bästa väninna. Polignac var en gammal emigrant, som
konspirerat mot Napoleon, suttit fängslad i tio år utan att rubbas
i sin kungatrohet, och därefter nekat att gå ed på den nya, enligt
hans mening alltför moderna författning, som Ludvig XVIII givit
Frankrike. Han hade slutligen vunnit berömmelse och tvivelsutan
även gjort sitt land goda tjänster som Karl X:s ambassadör i
London. Polignac var alltnog en man, som fullständigt saknade
kännedom om det inre läget i Frankrike och som med en
korsriddares frejdighet var redo att gå i döden för sina abstrakta
fördomar, sin bizarra tro på att Frankrike kunde omdanas till en
moderniserad feodalstat i dåtida engelsk stil, dominerad av adliga
jorddrottar. Karl X och Polignac skulle nu genom ömsesidigt delad
missuppfattning om sin ställning ingjuta en ytterst riskabel
ömsesidig självförtröstan hos varandra. Ej under att ministerskiftet
väckte sensation. Här skall blott nämnas, att en helt ung publicist,
som just skulle begiva sig ut på en tre års världsomsegling, därav
föranleddes att stanna hemma och ånyo enrollera sig i
oppositionspressen. Det var en liten robust, självsäker herre med hög tupé
och höga klackar, som gjorde anspråk på både första och sista
ordet i alla konversationer och som enligt vad det redan sades
inombords hyste tillräckligt med salpeter för att spränga tio
regeringar i luften. Hans namn var Adolphe Thiers.
Tyvärr tycktes varken Karl X eller Polignac ens vara medvetna
om att de bildat en kampregering. Deras högsta maxim var, att
bara man inte låtsar om tråkigheter och besvärligheter, så finnas
de icke, alltså ett slags politisk Couémetod före Coué. Att
ministären a priori var en styggelse både för folkrepresentation och
press var således enligt deras egen mening en fullständigt
ovidkommande omständighet. Karl X ämnade för sin del aldrig göra
någon statskupp till sin förmån och detta av den enkla
anledningen, att i grund och botten inga författningar existerade för honom,
konungen av guds nåde, som alltid och allestädes hade rätten på
sin sida. Ja, Karl X ansåg, att detta förhållande också erkänts
i författningen av år 1814, där det i § 14 hette, att konungen ägde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
