Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Ett folks återuppståndelse. Av S. Neander-Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
566 S. NEANDER NILSSON
är ett svalg befäst mellan arabisk och berbisk kultur. Bebåda
folken beblanda sig icke med varandra, och de hata varandra
gränslöst.
Berberna voro från början kristna men ha efter hand blivit
tvångsomvända till den muhammedanska läran. -De tillhöra
emellertid som sagt en annan — och strängare —
muhammedansk sekt än araberna, och det är därför inte ens den religiösa
tron, som binder de båda folken samman.
Många berbiska stammar förena ännu med sin
muhammeda-nism en massa gamla hedniska och kristna åskådningar. Trots
detta äro emellertid alla berber mycket bigotta muhammedaner.
Därför tolererade de också med lätthet det turkiska herraväldet
i Nordafrika. Turkarna läto emellertid som sagt Nordafrika
sköta sig självt och underläto, så vitt möjligt, att blanda sig
in i de inre stridigheterna mellan berber och araber. Då
turkarna emellertid år 1911 predikade »det heliga kriget» mot de
italienska inkräktarna, mötte berberna mangrant upp, ledda av
sin stolte hövding Suleiman-el-Baruni, som för övrigt
hoppades att bli i tillfälle att skapa ett eget berbiskt kungarike i
den stora bergskedja, som löper parallellt med den tripolitanska
kusten. Över ett halvt år, sedan turkarna genom freden i
Lausanne hade avsagt sig alla anspråk på Tripolis och Cyrenaica,
fortsatte berberna troget att slåss i halvmånens tecken.
Samtidigt hade emellertid araberna varit mera oppurtunistiska och
skyndat att underkasta sig. Först i mars månad 1913 blev den
berbiska hären äntligen besegrad. Suleiman flydde via Tunis
till Paris, och berberna svuro italienarna trohetsed.
Det dröjde emellertid inte så länge, förrän italienarna återigen
hade förlorat nästan hela sin nyerövrade nordafrikanska koloni.
Turkiska och tyska officerare organiserade tillsammans ett
uppror, och italienarna blevo fördrivna från hela det inre av
landet och hade till slut bara ett par punkter på kusten i sin hand.
Därmed flammade det gamla hatet mellan berber och araber
emellertid åter upp med full styrka, och det för någon tid
avbrutna sekelgamla kriget var i gång som alltid.
På ett visst sätt hade man annars efterhand lyckats stabilisera
ett modus vivendi: araberna bodde i Öst-Tripolis och
berberna i väster — i oaserna Ghat och Ghadames och i
bergsträckningen Djebel, som löper parallellt med kusten några mil
inne i landet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
