Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 16 januari - Litteratur - Svensk prosakonst 1930. Av Elof Ehnmark - Ragnar Holmström: Den lycklige mannen - Gurli Hertzman-Ericson: Den tysta gatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 35
Den lycklige mannen. Även här finns sakkunskap och
berättartalang i rikt mått, men ändå måste romanen som helhet betraktad sägas
vara förargelseväckande — konstnärligt sett nämligen, och man förargas
å författarens vägnar. Skildringen av hjälten, det unga bodbiträdet på
Söder, är i sin realism, sin komik, sin träffsäkerhet och sin genuina
lokalfärg alldeles förträfflig, och författaren släpper inte heller taget, när han
följer hans väg mot stjärnorna, grosshandlartiteln, vasaorden och
stor-mästarskapet i Solens Bröder. Som skildring av den medelsvensonske
gross-handlartypen är denne lycklige man med sin praktiska finurlighet, sitt
bildningsförakt, sin vräkighet, sitt fjäsk för de högre stånden mycket bra
anlagd. Berättelsen om hur han för de sina demonstrerar sitt ståtliga
mausoleum på Nya Kyrkogården, påpassligt inköpt vid en kollegas konkurs,
och kapitlet om hans värdiga firande av sin fattighusfaders begravning äro
gjorda med träffsäker karakteristik och munter satir. Det är ett slags
svensk Babbitt, som håller på att bliva till. Men författaren släpper taget.
Han tycks mista intresset och övergår plötsligt till en skildring av
kvarteret Friden Större. Romanen sprängs sönder i en samling sociala noveller
av tämligen löst samband. Ett av kapitlen, Gamle Sam, en apoteos över
svensk laglydnad, rättsuppfattning och pliktkänsla, har förut publicerats
som novell. Som sådan hör den också till författarens bästa, men den har
mindre att göra i den lycklige mannens roman. Författarens många goda
egenskaper komma visserligen till sin rätt även i skildringen av
kvarterets fattiga och förkrympta människor, icke minst hans realism, särskilt
skildringen av deras sätt att möta och förmåga att övervinna livets
bitterhet och mödor, men som helhet har romanen tyvärr blivit mindre lyckad.
Den lycklige mannens roman blir en berättelsesamling om många olyckliga
människor. Man beklagar, att Ragnar Holmström låtit så många goda
uppslag gå förlorade och blott lämnat ut ett hastverk, helst som han låter
oss märka, att han dock skulle förmått åstadkomma en verkligt värdefull
roman.
Vardageris enkla människor bruka ofta vara föremål även för Gurli
Hertzman-Ericsons intresse. Hennes sista roman, Den tysta gatan,
jävar icke det påståendet. Det är en småstadsskildring, koncentrerad kring
Tysta gatan och särskilt till den folkrika gård vid nämnda gata, där
stadens tidningstryckeri är beläget. Där bor sättaren Södergren med sin
barnrika familj och idylliska fattigdom, där dväljes den lika goda som
feta fru Poppius från Norrland och där sitter kåsören och rabulisten
Bromander i fönstret och ropar på pilsner — en figur, som direkt
härstammar från de förkomna murvlarna i Ludvig Nordströms
Landsortsbo-heme. Liksom ofta förut visar sig författarinnan också i denna roman som
en klok och fin barnpsykolog. Det är värmande humor och levande
realism i hennes barnskildringar. Ett av Tysta gatans barn, korvhandlarens
Ester, blir så småningom bokens huvudperson. Hon är uppfostrad med
oförstående stränghet — handlingen är nämligen förlagd till slutet av
förra seklet — hon blir ensam och isolerad, bortkommen i tillvaron och
lever endast i fantasiens värld. Berättelsen om hennes misslyckande på
barnbalen är en modern variation av ett berömt kapitel i Fredrika
Bremers Hemmet och överensstämmelsen håller streck även däri, att Ester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
