Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 16 januari - Litteratur - Svensk prosakonst 1930. Av Elof Ehnmark - Vilhelm Moberg: De knutna händerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 37
präglad därav. Hans röst är lågmäld, men man lyssnar gärna till den. Vad
han söker, är främst den inre verkligheten, som lär oss att bättre och
sannare förstå varandra och oss själva. De två första novellerna i Kämpande
Ande äro psykologiska vardagsskildringar av mycket hög klass. Den ena,
Bröllopsfesten, skildrar bara ett enkelt bröllop i ett svenskt
stationssamhälle mellan inriehavarinnan av platsens linnemagasin och en
tillfällighetsarbetare. Med mycket små, välberäknade medel har Lagerkvist fått
fram själva atmosfären i denna trista, gråa miljö, men samtidigt har
skildringen blivit en den stora, obetvingliga kärlekens segerhymn, ehuru
framsagd med de trivialaste vardagsord och de stillsammaste, blygaste
röster. Berättelsen om Guds lille handelsresande står ännu
högre. Den handlar helt enkelt om en stackars frireligiös bokkolportörs
elände, fall och upprättelse, men skildringen är gjord med en djup och
ödmjuk människokunskap, en mild humor och en enkelhet i framställningen,
som visar Lagerkvist på höjden av sin konst. I förmågan att få fram de
irrande, halvt omedvetna tankarnas kretsgång och växelspel hos enkla, ofta
förkomna och värnlösa människor är Lagerkvist en hos oss oupphunnen
mästare. Höjdpunkten i hela novellsamlingen är också skildringen av
kolportörens uppgörelse med Vår Herre, under det han dukar under för den
värmande systemkrogens frestelser. I de två senare novellerna ha inte
innehåll och form fått samma helgjutenhet. Den ytterligt förenklade stilkonst,
som i de två föregående så väl stämt samman med handlingen och
personerna, passar inte alldeles till de tankeexperiment, som Själarnas
maskerad och Uppbrottet till stor del äro. Den förra handlar om
ett isolerat äktenskaps utveckling och själsliga sublimering, den senare orn
en läkares ensamma möte med den annalkande döden. Ingen av dessa
noveller griper så helt som de föregående, trots den tankemöda och det
allvarliga grubbel, som ligga bakom.
Det borgerliga samhället är som sagt väl representerat i årets litteratur.
Därnäst brukar turen komma till bönderna. Knappast något slag av
romaner tycks vara så traditionsbundet som bonderomanen. Själva ämnet
fordrar tyngd, långsamhet, trygg episk bredd. Därtill kommer, att
bonderomanen stått i samband med de faktorer, som skapat hembygdsrörelsen
och hernbygdsforskningen. Den har gärna skildrat det gamla, förgångna
bondelivet och sålunda kommit i förbindelse även med den historiska
romanen. Till anda, form och innehåll har den alltså i regel stått den
moderna tiden fjärran. Det kan också hända, att det alltför nitiska
kultur-minnesjäktet och samlarvurmen bidragit till ungdomens mångomtalade
reaktion och lust att hävda sig själv i en tid, som synes den alltför ängsligt peka
tillbaka, och att således bonderomanen i dess ögon representerat något
särskilt antikverat och föråldrat. Å andra sidan torde det stora brott i
traditionsföljden, vilket kom genom industrialismen och kriget, knappast ha
framträtt så tydligt inom någon samhällsklass som bland bönderna.
Bonderomanen i och för sig behöver sålunda minst av allt sakna aktuella ämnen.
Vilhelm Moberg, som synes bli vår trognaste bondeskildrare, har i sin
föregående produktion förlagt handlingen bakåt i tiden och i det stora hela
fortsatt genrens traditioner. I sin sista roman, De knutna ha
n-(1 e r n a, där familjeskildringen från hans föregående bok fortsattes, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
