Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 16 januari - Dagens frågor - Fackföreningsrörelsens avigsidor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
personer, som befinna sig i eller kunna råka i liknande predikament — och
dit torde det övervägande flertalet av Sveriges folk höra — bestämt reagera
mot varje slag av förföljelse på grund av vad en privat organisation
behagar tycka och tänka om människor, som icke vilja ha något med denna
organisation att skaffa. I ett samhälle av västerländskt snitt är det statens
plikt att skydda den enskilde mot sådan förföljelse. Vägrar staten sina
medborgare detta skydd, tvingas de i längden att taga sin sak i egna
händer. Sådant är läget.
Jämte kränkningarna av tredje mans neutralitet är det även andra
företeelser, vilka det fackliga godtycket bragt under offentlighetens strålkastare.
De monopolistiska tendenserna inom fackföreningsvärlden, vilka på vissa
yrkesområden framträtt alltmera ohöljt, kunna icke hejdas allenast med
åtgärder till skydd för tredje man. Dylika åtgärder attackera
arbetsmonopolet blott så att säga utifrån. Fackföreningsrörelsens högsta ledning står
uppenbarligen fullständigt maktlös inför detsamma. Man hänvisar till de
uttalanden mot monopolismen, vilka under årens lopp samlats på hög i
landsorganisationens arkiv. Att resolutionerna så ofta behövt upprepas är
ett bevis, mer övertygande än något annat, på deras enbart platoniska
värde. Vad som kräves för ett effektivare ingripande är i första hand en
verklig överblick över fackmonopolets utbredning och verkningar. Ur den
synpunkten är det att beklaga, att förslaget om trustlagens utsträckning
till att omfatta också monopolistiska arbetarorganisationer icke vann
riksdagens bifall, när det framfördes senast vid 1928 års riksdag. De
ekonomiska repressalier, som åtskilliga fackföreningar bevisligen satt i system
gentemot vederpart eller alldeles utomstående person, ha vidare ånyo gjort
problemet om en revision av vårt föråldrade ocker- och utpressningsinstitut
brännande. Slutligen är det av behovet påkallat, att uppmärksamheten
riktas på den allt intensivare propagandan inom fackföreningarna för
kollektivanslutning till det socialdemokratiska partiet. I ett intressant
förhandsreferat i Ny Tid av en socialdemokratisk medlemsinventering
bekräftade herr Per Albin Hansson, vad man länge haft på känn, att vårt lands
största parti till sin överväldigande majoritet består av tvångsinskrivna
medlemmar. I själva verket torde den borgerliga opinionen icke vara fullt
på det klara med kollektivanslutningens egentliga väsen. Mycket vore
vunnet, om allmänheten bibringades en bättre insikt om arten och vidden av
det åsiktsförtryck, som här utövas mitt i ett samhälle, vilket bekänner sig
till den politiska demokratiens principer.
När det blir fråga om statliga åtgärder för att få bukt med
fackföreningsrörelsens avigsidor, finns det alltid grupper, som känna sig illa
berörda. Det gäller naturligen först och främst om fackorganisationernas
eget klientel, men även om de meningsriktningar, vilkas tolerans och
humanitet förbjuda dem att möta utslagen av facklig maktfullkomlighet med
kraftigare reaktionsmedel än på sin höjd en föreläsning i praktisk
filosofi. Sådana riktningar kalla sig gärna liberala och alla, som icke tillägnat
sig deras sokratiska levnadsvisdom, utmålas som förstockade reaktionärer
eller något ännu värre. Den intolerans, med vilken toleransens evangelium
förkunnas, är helt enkelt beundransvärd. Men då man på de yttersta av
dessa dagar icke ens dragit sig för att orda om riskerna för Sverige att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
