Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 10 mars - Macanlay redivivus. Av Herman Brulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kapitel. Men sannolikt kommer just detta parti av hans bok att
av hans flesta läsare anammas med den största tacksamheten.
Mindre pittoresk men mera nyanserad än föregångarens, ger
hans över ämnets hela vidd spännande skildring kontentan av
undersökningar och källpublikationer, som till ej ringa del
tillkommit efter Macaulays tid. Inom ramen av en
tidskriftsuppsats är det emellertid icke möjligt att lämna ett så brett
referat av denna samhällsteckning, att det gör rättvisa åt dess
förening av mångsidighet och konkretion. Här kunna
egentligen blott framhållas några punkter av mera utpräglat
politiskt-historiskt intresse.
Det är av vikt att komma ihåg, att dåtidens England ännu
var ett jordbruksland, t. o. m. spannmålsexporterande. Ehuru
ymniga i jämförelse med nutidens, voro dess skogar stadda i
stark förminskning. Den väldiga sjöfartens efterfrågan efter
mastträd och särskilt bristen på ekvirke för örlogsflottan var
en utrikespolitisk faktor, kännbar icke minst för Sverige och
andra makter kring Östersjön, från vars kuster och
flodmynningar behovet till stor del fylldes, och där maktbalansens
uppehållande alltså måste utgöra ett mål för Englands statskonst
likaväl som i Medelhavet. Den stora exportvaran var yllet,
som, ömt skyddat av tidens merkantilistiska lagstiftning bl. a.
genom stränga, fastän långt ifrån effektiva förbud mot utförsel
av råmaterial, levererade 2/5 av landets hela export. Det var
icke minst omsorgen om yllemarknaden ute i världen, som drev
England in i kriget mot Frankrike.
I fråga om folkmängden accepterar Trevelyan som en
arbetshypotes den efter härdskatten beräknade siffran för England
och Wales av ung. 5 1/2 miljoner — mindre än tredjedelen av vad
man brukar tilldela Ludvig XIV:s Frankrike. — Härav
beräknas mer än 600,000 varit bosatta i London. Som en
tankeställare kan man alltså ta till jämförelse det nuvarande Sverige
och det nuvarande Stor-Stockholm. Man får emellertid helt
stryka bort de medelstora städernas mellanled; Bristol och
Norwich, som kommo närmast i ordningen, anses icke ha nått
mycket över det nutida Uppsala, och frånsett huvudstaden tyckas
de engelska städerna över huvud både industriellt och politiskt
ha intagit en jämförelsevis undanskjuten plats.
London däremot var, fastän the City blott hade fyra
representanter i underhuset, i realiteten liksom »ett särskilt stånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
