Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 10 mars - Macanlay redivivus. Av Herman Brulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
läsaren till en konkret uppfattning av vad som menas med
motsatsen till »fria» val och leder på samma gång tanken till de
minnesvärda scenerna i Pickwick Papers. Men optimist som
alltid vill han göra gällande, att i längden har
»Eatanswill-typen» av parlamentsval kanske ändå gjort mer nytta än skada
— stojet och skojet ökade intresset för vad som försiggick även
hos folk som saknade rösträtt. Dråplig är historien om de 16
tvivelaktiga valmännen i Great Bedwin, som whigkandidaterna
höllo fulla på sin bekostnad hela natten före valet. I Thetford
»är allt sålt: valet ligger i magistratspersonernas händer, och
50 guineas per röst är deras pris». Det kunde hända, att en präst
ursäktade sig hos sin biskop, att han tyvärr var tvungen att
rösta som hans patronus önskade. Särskilt stora möjligheter
hade kronan att genom sina lokala representanter eller genom
befordringar och andra nådevedermälen utöva påtryckning.
Den hade alltid till sitt förfogande i parlamentet ett antal
»placemen» eller »Queen’s servants», som i ett eller annat avseende
stodo i beroende av regeringen och ej sällan utgjorde tungan
på vågen, lika förhatliga för en whig och en tory — »tills han
själv fick en plats eller en pension».
Med enhetligheten inom de båda huvudpartierna stod det ej
heller alltid så helt till. Socialt var visserligen det toryistiska
lantjunkarepartiet homogent, men politiskt vidgade sig klyftan
mellan de dissenterhatande högtories och dem som följde
Marlborough och Godolphin i deras inåt försonliga nationella
politik. Whigs åter med sin egendomliga blandning av biskopar,
högaristokrater, köpmän och penningmagnater samt
småborgerliga dissenters uppvisade en fastare politisk frontlinje; deras
merkantila och protestantiska intressen gjorde dem till det
speciella krigspartiet.
För denna tids engelska statsledning var en ställning »över
partierna» icke främmande. Även drottningen med sina
högkyrkliga sympatier intogs av en skräckfylld avsky vid blotta
tanken på att »falla i händerna på» någotdera av de tävlande
partierna. Och Marlborough skriver 1704 i ett brev från
Tyskland till sin maka: »Jag vill försöka lämna ett gott namn efter
mig i länder, som knappast ha någon annan välsignelse än den
att icke känna de vidriga namnen whig och tory.» För en
utomstående skeptiker är det emellertid egendomligt att se, hur svårt
de engelska författarne ha att frigöra sig från föreställningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
