Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 10 mars - Litteratur - En svensk studie över modernt stats- och samhällstänkande. Av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man torde dock knappast taga miste om man som en röd tråd i denna
verksamhet tycker sig finna ett djupt och levande intresse just för det
moderna statsproblemet. Detta står ju för närvarande under debatt både
i teori och praktik. De mer eller mindre vetenskapliga statsrätts- och
statskunskapsspecialisterna runt om i världen närma sig tyvärr alltför ofta
detta problem uteslutande från ett äldre, juridiskt begränsat
betraktelsesätts utgångsläge och söka med ansträngd iver anlägga föråldrade
maktfördelningskategorier på de moderna staternas liv. Men detta liv har gått
denna föråldrade vetenskap förbi. Ty det är icke längre den rättsliga
maktfördelningen i staten som problemet — det levande problemet — nu
närmast gäller. Det rör sig långt mera om statens uppgifter och
möjligheter överhuvud i det moderna livet. Den bästa »rättsgrunden» för
maktutövning i staten är nu som tidigare vad som bäst motsvarar lägets krav.
Men kraven ha blivit trängande och hota på många håll att spränga de
gamla organisationsformerna.
Den huvudsakliga striden står i dag mellan två skolor. Den ena vill
förkasta staten som en förbrukad historisk form och ser i »the passing of
politics» ett av tidens mest karakteristiska drag. Denna skola innesluter
vitt skilda meningsriktningar: från dem som i likhet med (den nuvarande)
H. G. Wells se den enda framkomliga vägen i en tämligen formlös
finansiell världsoligarki, till anhängarna av en idylliskt-anarkistisk
småsyndikalism. Den andra skolan åter — och till denna hör Löwegren — vill, långt
ifrån att inskränka statens roll och uppgift i de moderna folkens liv,
tvärtom utvidga och fördjupa den, göra staten till en samlingspunkt för
de högsta och mest bestående strävandena i folkets utveckling, giva den en
ledande, härskande och inspirerande roll ovanför klasser och särintressen
samt låta dess ledning omhänderhavas av folkets bästa och klartänktaste
element. I sin mest konsekventa form har denna nya statslära utvecklats
av den italienska fascismen.
Bägge dessa skolor, anhängarna av den formlösa finansoligarkien och
anhängarna av den starka, elitbehärskade statsledningen (med det ryska
sovjetsystemet som en speciell lokalform), ha emellertid det gemensamt att
de stå i skarp opposition mot den politiska demokratien i
adertonhundratalets mening. Detta må man konstatera — med beklagande eller icke. Men
faktum torde vara obestridligt.
Löwegren tror som sagt på staten, dess uppgift och möjligheter, men
han anser den politiska demokratiens bankrutt oförneklig. »En stat
behöver en hierarki och en arbetsfördelning under eliter. Den behöver
samtidigt en cirkulation mellan dem. Hierarki kan vara öppen eller förtäckt,
inskrivas i lagen i form av privilegier eller ej. Den finnes där lika fullt»
(s. 358). Och vidare: »Staten är skapad för arbetsuppgifter och bör
styras därefter, såsom varje mekanism fordrar att skötas och omhänderhavas
på sitt särskilda sätt» (s. 373), o. s. v.
De anförda citaten äro belysande för Löwegrens principiella syn på
staten i funktion. Men den är för honom icke något självändamål. Dess
uppgift står i kulturens tjänst. Hela författarens framställning är för övrigt
fylld av ett starkt kulturellt patos, och detta patos är hos honom av en
alltigenom konservativ karaktär — konservatism härvid fattad i den vidare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
