Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 10 mars - Dagens frågor - En finsmakares minnen - I egen sak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR tfO
som varit fallet i hans många andra arbeten, mer eller mindre medvetet
vänder sig endast till en mycket exklusiv publik. Den aktualiserar dock för
en läsare utanför denna snävt begränsade grupp den motsättning mellan
land och stad eller åtminstone mellan huvudstad och landsort, som faktiskt
förefinnes, även om den kanske ej observerats i författarens kretsar. I den
mån denna motsättning är av politisk natur eller grundar sig på
intressekonflikter, är den måhända obotlig. Men en viktig orsak till densamma
ligger även i de misstankar för övermod och ytlighet i förening, som
landsortsborna med större eller mindre rätt hysa mot stockholmarna. I
verkligheten äro nog nästan alla svenskar med rätta stolta över sin huvudstad;
skada blott, att många huvudstadsbor så sällan hysa motsvarande intresse
för resten av landet! Otvivelaktigt samlas i Stockholm en mycket stor del
av det svenska folkets elit; men därför är det icke säkert vare sig att alla
som tillhöra eliten bo i Stockholm eller att alla som bo i Stockholm tillhöra
eliten. Nu tror man nog knappast heller, att så är förhållandet, och i
jämförelse med andra huvudstäder är väl den svenska kanske ett mönster
av anspråkslöshet. Det är dock svårt att värja sig för den tanken, att ett
visst »kultursnobberi» i en del huvudstadskretsar bidrager till att onödigt
skärpa motsättningarna mellan huvudstad och landsort och att ge intryck
av att klassmotsättningarna i det svenska samhället äro större än vad de i
verkligheten äro. Med hänsyn härtill skulle man av vissa stockholmare,
som, ehuru de i själva verket icke äro vare sig särskilt många eller särskilt
betydande, dock lyckats förvärva sig en i utomståendes ögon representativ
ställning, önska något mera överseende med den bristande
salongsmässig-heten hos både landsortsbor och andra. Botemedlet mot klasshat ligger icke
i det »sociala» pjåskeri som var så vanligt under 1900-talets första
decennium, icke heller i en social revolution eller proletariatets diktatur, utan
helt enkelt i hederligt arbete för samhällets bästa samt en viss
anspråkslöshet och rättskänsla å ömse sidor.
När Bernhard von Billow i oktober 1929 för alltid slöt sina
ögon i Villa Malta, hade han länge varit borta från den
världspolitiska scen, där han tidigare under ett decennium varit
protagonisten. Hans sista framträdande hade ägt rum det första krigsåret, då han
som ambassadör i sin hustrus fädernesland förgäves sökt hindra Salandra
att draga de yttersta konsekvenserna av de »extraturer», som han tidigare
ironiskt påtalat. Man visste, att han sedermera vid flera kanslerskriser
energiskt men utan framgång markerat attityden »Barkis is willing».
Därefter hade han fullständigt försvunnit ur praktisk politik, och i stället hade
hans regim blivit föremål för en allt skarpare kritik i Tyskland, där en rik
litteratur med Hallers »Die Aera Bulow» som den främsta exponenten
brutit staven över den Weltpolitik han en gång inaugurerat. Några gånger
framträdde han till försvar för sin ledning av den tyska utrikespolitiken,
men den kritiska uppfattningen blev den dominerande, och då dödsbudet
gick ut från Villa Malta, hade över nekrologerna kunnat sättas det gamla
»Ein toter Mann ist gestorben».
Men Billow hade ej sagt sitt sista ord. Sedan flera år låg manuskriptet
till hans »Denkwiirdigkeiten» i firman Ullsteins händer — han hade dragit
I egen
sak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
