Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 10 mars - Dagens frågor - I egen sak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 DAGENS FRÅGOR
försorg om att en sista gång få framträda för världspublikeii i av honom
själv arrangerad belysning. Namnet Ullstein är betecknande — den gamla
regimens stora förlag, Cotta, hade måhända dragit sig för att släppa ut
dessa den fjärde kanslerns tankar och minnen. Men Ullstein hade räknat
rätt: de två hittills utgivna banden (1897-1909) ha blivit en jättesensation,
och diskussionen är alltjämt het i den tyska pressen. De i boken figurerande
ha sagt sin mening, förre statssekreteraren och ambassadören Schoeii med
den formuleringen, att det ej funnes någon lögn eller infami, som hans
forne chef dragit sig för att nedskriva.
Ur vissa synpunkter är sensationen ägnad att förvåna: som historisk
källa äro Biilows minnen en stor besvikelse. Där finns egentligen intet
nytt utöver vad tidigare avslöjanden gett. Och med hänsyn till dessa
avslöjandens riklighet hade det väl varit att begära det orimliga. Men
anmärkningsvärt är onekligen, att bristen på nytt material ej blott gäller
själva händelseförloppet utan även framställningen av statsmannen Biilows
egna politiska kungstankar. Det förefaller snarast läsaren, som om några
ledande politiska idéer ej existerat för den, som under tio år var Europas
mest inflytelserike man. Den bild av Billow, som minnena ge, är den
av en utomordentligt skicklig och om sin skicklighet utomordentligt
medveten diplomatisk tekniker, vars drivfjädrar egentligen blott voro två:
begäret att få ge sin diplomatiska trolleriföreställning så länge som möjligt
och lusten att därunder få utföra största möjliga antal glansnunmier. Man
kan knappast tala om maktlystnad hos Billow — tvärtom är det väl känt,
att han gav en häpnadsväckande rörelsefrihet ej blott åt fristående verk
som marindepartementet och generalstaben utan även åt tjänstemän i hans
eget Auswärtiges Amt (Holstein!!). Det adekvata namnet på Bernhard
von Biilows djupaste politiska patos skulle snarare vara taburetthäfta.
Särskilt framträder den Biilowska bristen på konsekventa politiska
tankar i skildringarna av Marockokonflikten och deri bosniska krisen, där det
torde vara hart när omöjligt att karakterisera Tysklands hållning som något
annat än den allra enklaste prestigepolitik. I ena fallet, det bosniska,
hemfördes en seger, som kom att få ytterst allvarliga konsekvenser. Beträffande
det andra torde även Billow själv ha varit medveten om att vad Tyskland
ån skördade i Algeciras, icke vann det ökad prestige. — I samband med
Marockofrågan skulle det varit av allra största intresse, om minnena gett
några upplysningar om anledningen till Holsteins hemlighetsfulla makt
över Billow, men härom finns ej ett ord. Den hypotes, som Haller antytt
redan i »Die Aera Billow» och nyligen utförligare framställt i pressen,
erinrar osökt om kassettbrevepisoden men ger knappast en psykologiskt
tillfredsställande förklaring. Det är svårt att värja sig för misstanken, att
Holstein på ett eller annat sätt skaffat sig möjlighet att hota Billow ined
ett öde, erinrande om Philipp Eulenburgs.
Beträffande åtskilliga av sina medhjälpare framhåller Billow, att deras
placerande på poster de innehade delvis berott på att han ej alltid haft så
lycklig hand in personalibus. I flera fall är anmärkningens riktighet alldeles
obestridlig, men när det visar sig, att denna Biilows defekt under loppet av
tio år hann bestämma utnämnandet av två statssekreterare, två
ambassadörer i Petersburg, en i Paris, en i Rom och en i Wien jämte ett flertal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
