Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 10 mars - Dagens frågor - Modern idrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 99
ringa grad var besjälad av den anda, vilken baron Pierre de Coubertin i
sitt betydelsefulla cirkulär av 1894 ansåg borde bli den ledande för
idrotten: det sanna amatörskapets.
Några synpunkter skola blott framhållas. Först torde anmärkas att
själva begreppet idrott är synnerligen elastiskt och enligt allmänt
språkbruk innefattar de mest skiftande former av kroppsövningar, vilka dels
tillgodose helt olika sidor av kroppens utveckling, dels också härvidlag äro
av skiftande värde. Det finnes många, som helt och hållet fördöma
tävlingsidrotten, men att a priori anse sådan som skadlig innebär helt visst en
överdrift. Man kan knappast bortse ifrån, att det föreligger ett starkt
behov för den moderna människan att spänna sina krafter i hård fysisk
konkurrens med andra individer, och sedan de verkliga duellerna
avskaffats, håller man sig i stället till olika slags tävlingar. Endast den
medicinska sakkunskapen kan emellertid avgöra den gräns, till vilken de fysiska
ansträngningarna böra gå, utan att hälsan lider men. Även lekmannen är
visserligen böjd att tvivla på nyttan av att springa 100 meter på 10
sekunder eller hoppa 15 meter i tresteg, men har säkert goda skäl att tro på
det livsbefrämjande i skidåkning, och ehuru det väl kan påstås, att det ej
behövs några större andliga kvalifikationer för att springa 42 km. på 2 1/2
timme, vill dock näppeligen någon på allvar hävda, att vilken intellektuell
medelmåtta som helst skulle kunna segra i en orienteringslöpning i hårdaste
svensk konkurrens.
Det vore en orättvisa att påstå, att vår riksdag alldeles förbisett dessa
synpunkter; sedan 1914 har idrottsrörelsen oavbrutet haft statsanslag —
mellan c:a 50- och 100,000 kr. (senast 55,000) — och ett principiellt
erkännande av dess värde ligger tvivelsutan i införandet av de 15
idrottsdagarna i läroverken. Vad som bör göras, ligger kanske ej så mycket i att
höja anslagen som fastmer att se till att de verkligen användas till
idrottens sunda utveckling. Det gäller en folkrörelse med ärorika traditioner
— där förresten vår förkättrade officerskår tillsammans med arbetare och
kontorister vunnit lysande triumfer på den internationella vädjobanan —
en företeelse i samtidens liv, som är förtjänt av grundligt och allvarligt
studium. Det bör utredas, vilka idrottsgrenar, som äro i behov att stödjas,
och vilka, som äro värda det. Man kan nog ej därvidlag komma ifrån att
den icke för tävling organiserade idrotten arbetar under svåra förhållanden,
och det kan ej heller vara betydelselöst att även de »intellektuella» yrkenas
utövare i ungdomen skaffa sig en fysik, som gör det möjligt för dem att
bära andliga påfrestningar. Den rätt utbredda neurastenien bland våra
akademiker och studenter är ett dåligt tecken. Skillnaden är i avseende på
deras fysiska träning påfallande med förhållandena i U. S. A. Man erinrar
sig å andra sidan gärna den kända historien om huru, när Wilson blev
rektor vid Princetons universitet och med sin intellektuella läggning ökade
studiekurserna högst väsentligt, en student vid anblicken av det nya
studieschemat utbrast: »If this goes ön, he will turn us in to a damned educational
institution.»
Ett sätt att få medel till att gynna t. ex. den allmänna idrott, som arbetar
under svåra förhållanden, är att beskatta de idrottsgrenar, som ge sina
föreningar stora inkomster och vilkas värde, sett ur den allmänna folk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
