Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 16 april - Litteratur - Kristendom och försvar. Av John Cullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 137
fistisk krigstjänstvägran, även om det egna landet skulle stå som anfallen
part. Samtidigt betonar han emellertid, att denna utväg ur
»pliktkollisionens nöd» kräver stora personliga förutsättningar av etisk och andlig
art. Den anförda tankegången synes måhända bestickande men röj er i själva
verket en betänklig oklarhet. Vad innebär det, att en handling endast
under förutsättning av en viss personlig kvalificering är etiskt legitim?
Det Jean innebära, att jag förnimmer just denna handling såsom min plikt
— andra må sedan om densamma ha vilken uppfattning som helst. Under
sådana omständigheter går tankegången i fråga visserligen fri för alla
invändningar men är å andra sidan i det här givna sammanhanget
fullständigt intetsägande. Den kantska satsen, att blott den handling har
sedlig valör, som framspringer ur lydnaden för pliktens bud, må vara
än så riktig, men den skänker ingen ledning åt den tveksamme, som i
»pliktkollisionens nöd» frågar, vad som är hans plikt. Förf. torde
emellertid närmast ha något annat i tankarna. Krigstjänst vägran representerar
en lösning av konflikten endast för den, som äger de nödiga, stora
förutsättningarna »av etisk och andlig art» (modet, offersinnet o. s. v.). Här
synes mig förf. betänkligt tangera tankegångar, som äro för evangelisk
etik helt främmande. Den tveksamme måste fråga sig: Äger jag verkligen
dessa etiska kvalifikationer f Det pacifistiska ståndpunktstagandet synes
icke vara möjligt utan ett jå, som alltför lätt leder tanken till evangeliets
farisé-gestalt. Detta är väl dock knappast liktydigt med positionens
kristliga legitimering. Självfallet vill jag härmed icke kasta aningen av en
skugga vare sig över kväkarna eller någon annan. Men det torde vara
lönlöst att söka rationellt motivera ett ståndpunktstagande, som
principiellt har en irrationell grundval.
Den andra »brännande frågan» gäller statens ställning till kriget.
Omsorgen om fred och rätt åberopas, framhåller förf., på båda sidor om
skiljelinjen. Hur skall man från kristen ståndpunkt ställa sig till
alternativet: försvar eller avrustning? Förf:s motivering för
avrustnings-kravet (det är naturligtvis fråga om den s. k. isolerade avrustningen)
innebär en variation av den ovan relaterade tankegången. »Det är skillnad
mellan avrustning och avrustning.» Ett folk kan avrusta av mindervärdiga
eller oetiska motiv. Ȁr avrustningen icke ett trons och den kristna
sedlighetens djärva språng framåt, utan ett den själviska beräkningens
vågstycke, ökas riskerna, vilka frammanas av en handling, i vilken ingen
folkförsonande och det onda övervinnande kraft ligger. ... Annorledes med
en avrustning, fattad på grund av motiv, alstrade och genomsyrade av
’himmelrikets’ kraft. ... En avrustning, gjord av de nämnda motiven, vore
ägnad att skapa en atmosfär, i vilken krigets bakterier skulle tyna och
dö. De minskade riskerna för ett krig. ... Avrustning kräves av kristna
principer och tjänar vårt land, om den vilar på etiska motiv och är
avigsidan (?!) av ett på positiva uppgifter riktat tjänaresinne. Och förhåller det
sig så, måste det vara en kristen plikt att verka för att förutsättningarna
komma till stånd» (s. 89 ff.). Läsaren känner sig tveksam, huruvida förf.
med det anförda verkligen menar sig ha motiverat omedelbar avrustning
för Sveriges vidkommande. Tror någon, att ett riksdagsbeslut i denna
riktning skulle fattas »på grund av motiv, alstrade eller genomsyrade av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
