Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 29 maj - Historien och nuet. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
traditionen vid makt. Så var det redan på den tid, då denna
studentförening ännu icke hade rest sig något politiskt fälttecken.
Må det inledningsvis tillåtas mig att göra ett erkännande
till. De kunskapsteoretiska överväganden, som rätteligen
krävdes för ämnet, dem måste jag här lämna åsido i en
förhoppning, att vanligt svenskt språkbruk i huvudsak skall kunna
rädda mina betraktelser från de faror för oklarhet och
dubbeltydighet, som lura från alla sidor. Ett och annat, som har
en smak av det skiftande, i mångas ögon något äventyrliga
begreppet »historiens filosofi», skall jag emellertid icke helt
väja för. Det gäller ett par punkter, som i påtaglig grad ha
sysselsatt för att icke säga oroat den allmänna
problemdiskussionen under tiden efter världskriget — nervkrisernas och
tålamodsprovens årtionde. Mycket har mänskligheten haft för
händer, men lika litet som förr vill den spörjande tanken göra
halt inför historiens gåtor. Den stora litteratur, som
framkallats av Oswald Spenglers lika ståtliga som pessimistiska
typologi för kulturernas blomstring och utarmning, betecknar
endast en fåra av debatten, och kanske icke ens den fåra, som
skurit djupast.
Här i Sverige kunna vi ju i detta nu icke klaga över brist
på historiska »aktualiteter», för att taga det i sammanhanget
väl mest passande ordet. Vanligen framträda de i
sensationens tidsenliga form; omständigheterna vid Karl XII:s död
ha vid skilda tillfällen väckt ett dagsintresse fullt jämförligt
med det, som nyss framkallades av den i Stockholmstrakten i
sina fäders spår tassande björnen — också han ett stycke
svensk historia. Men ofta föras också historiska spörsmål å
bane som led i våra vemodigt ofruktsamma pedagogiska
meningsskiften. Hastom förbi det förvirrade kapitlet om
historieämnets tillgodoseende inom den nya skolorganisationen.
Mycket finns här förvisso att räta, som råkat bli krokigt. Men
månne diskussionen kan eller ens bör avstanna, när det gäller
historiens ställning i skolundervisningen? Kan överhuvud
någonsin frågan lösas, så att alla intressen få sitt berättigade
lystmäte? Nyss lästes i en av våra tidskrifter en artikel av en
känd läkare, som med stort gillande androg en mycket ung
dams käcka missnöjesutbrott över att tvingas plugga »så
många gamla kungar». Författaren stod som målsman för en
av vår tids ytterst fåtaliga, återstående auktoritetsmakter, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
