Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 29 maj - Historien och nuet. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORIEN OCH NUET 171
på ett så beundransvärt och underbart sätt, hennes största fara.
Om framtiden kan historikern ingenting säga. Han kan
endast hänvisa till det förflutnas händelser med deras
mångfaldiga och dunkla budskap.»
Men hur dunkla och svårtydda dessa budskap än må synas,
kan ju ingen neka, att den historiska traditionen äger en mycket
betydande makt. Den behöver icke, denna tradition, vara
förenad med en historieuppfattning av det mest oantastliga slag.
Man har anmärkt, att alla våra konungar och statsmän från
Erik XIV:s tid fråm till frihetstiden ytterst hämtat sin
kunskap om Sveriges fornhävder från den fantasirike patrioten
Johannes Magnus. Den svenska stormaktstiden hade genom
honom en myllrande och eggande bild av det förgångna, men
också en bild, som är lätt att kritisera. Liknade exempel
finnas säkert många. Oupphörligen påminnes man om den
grundläggande, fingervisande dubbelbetydelsen av ordet historia:
historisk verklighet och historiskt vetande. Så kan lätt genom
den historiska forskningens förvållande uppstå en slitning
mellan en vedertagen åskådning, som blivit dyrbar, och en ny
åskådning, som framträder med anspråk att vara sannare,
bättre historiskt grundad. Vi ha från våra grannländer färska
bevis för att tidsavståndet ej gör mycket till eller från, om
nutidsmänniskan skall känna sig oroad inför de rubbade
cirklarna. Jag tänker på den danska diskussionen härom året om
kung Gorm och drottning Tyra, hittills med möjligen osäker
rätt kallad Danabot, och på den norska i somras om arten av
Olof den heliges insatser för rikets samling och folkets
kristnande. Särskilt det senare fallet ger oss svenskar en tänkvärd
parallell. Det norska Olofsminnet står i fråga om varmblodig
folklig påtaglighet trots det vida längre avståndet i tiden till
synes knappast tillbaka för det svenska Gustav Adolfs-minnet.
Det är väl också föga troligt, för att genomföra den trista
parallellen med en annan och oss närmare jämförelse, att vårt
folk som en helhet nalkas detta 300-årsminne med mera
samlad nationell känsla än t. ex. de två små nationerna söder om
Finska viken, en gång omslutna av det svenska väldets
skyddande arm och alltjämt medvetna härom på ett handgripligt,
positivt sätt, som för genomsnittlig svensk uppfattning
förefaller både förbluffande och rörande. Den enkla sanningen är
ju, att vi här icke stå inför ideologiska strömningar, utan inför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
