Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 29 maj - Dagens frågor - Lag och rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Samhällets ordning och fred hade störts genom övergreppen mot de
arbetsvilliga och nya våldsdåd hotade. Det anstod icke samhället att lägga
fingrarna emellan, då det gällde att hindra dessa, Men därför är det icke
sagt, att de som voro ansvariga för ordningens upprätthållande uppträtt
så klokt, som man skulle kunna ha rätt att vänta. Detta är en av de
frågor, varom den av regeringen tillsatta undersökningskommissionen nu
skall yttra sig — om också långt ifrån den enda — och först sedan detta
skett kan det bli möjligt att med någon säkerhet bedöma saken. Det vill
emellertid synas, som om redan på grundval av hittills kända fakta ganska
grava anmärkningar skulle kunna riktas särskilt mot länsstyrelsens sätt att
sköta sin ytterst grannlaga uppgift. Hade den lokala ordningsmakten i
tid fått effektivt understöd, skulle den första dagens övergrepp måhända
alldeles ha kunnat förhindras. Även om detta behov varit omöjligt att
förutse — vilket icke förefaller vidare sannolikt — vill det synas, som om
åtgärden att sända ett så litet detachement som sextio man vittnade om ett
betänkligt underskattande av lägets allvar. Det är en gammal sanning, att
ordningsmakten bör vara så stark, att den genom sin blotta närvaro inger
respekt och icke behöver tillgripa ytterlighetsåtgärder för att fullgöra sin
uppgift, ännu mindre, såsom denna gång, till självförsvar. Om
länsstyrelsen över huvud taget ansåg sig befogad att förbjuda de arbetsvilliga att
arbeta, borde den likaväl ha kunnat avstyra, att de någonsin kommo till
Ådalen, där man hade skäl att befara oroligheter. Och slutligen: var
fanns landshövdingen under dessa stormiga dagar? Hans plats hade varit
i Ådalen, och inga hänsyn borde ha kunnat hindra honom från att
personligen på ort och ställe söka sätta in den auktoritet, som dock ännu i hela
vårt land följer med ämbetet som Konungens Befallningshavande, på att
stilla oroligheterna. Att den från huvudstaden rekvirerade polisstyrkan
fick komma och återvända på det snöpliga sätt, som skedde, och att
trupperna plötsligt drogos tillbaka utan att garantier för ordningens
återställande givits, går endast i stil med herr Stenströms beteende i övrigt.
Konsekvenserna av vad som inträffat äro oöverskådliga. Hade
demonstranterna hunnit döda någon soldat eller arbetsvillig, innan eldkommandot
gavs — och det var kanske endast en tidsfråga — skulle alla sansade
element i den svenska arbetarerörelsen ha vänt sig med avsky mot
ådalingarna. Ödet har annorlunda velat. Det är nu i stället att befara, att,
åtminstone tillfälligt, en radikalisering av arbetarerörelsen blir följden av
händelserna, Kommunisterna arbeta hänsynslöst på att utnyttja dessa för
sin samhällsfientliga propaganda, och det förefaller tyvärr, som om man
på vissa håll inom socialdemokratien icke anser sig ha annat att göra än
att tjuta med ulvarna. Att arbetarerörelsens ansvariga ledare med
bekymmer åse denna radikalisering av den fackliga och politiska taktiken är
ganska visst, men denna senkomna reaktion mot en länge underskattad och
bagatelliserad våldspropaganda har i nuvarande situation en sorgligt ringa
effekt.
Allvarliga lärdomar kunna hämtas av vad som inträffat. En av dessa
är, att ordningsmakten på landsbygden är groteskt svag och otillräcklig;
en annan, att ett passabelt statsråd eller en habil statssekreterare icke
alltid har de personliga egenskaper, som krävas av en landshövding,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
