Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 29 maj - Dagens frågor - Den yngsta republiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 . DAGENS FRÅGOR
Valutgången uttryckte måhända mindre det spanska folkets vilja att
störta monarkien, än dess ovilja mot konung Alfonso personligen. Den
popularitet, han under sina första regeringsår åtnjöt, fanns det under den
sista tiden inte mycket kvar utav, därtill har Alfonso varit alltför nära
engagerad med den förhatliga diktaturen. Man pålastar honom
förbrytelsen att ha satt konstitutionen av år 1875 å sido genom diktaturens
införande år 1923 och denna försyndelse har det spanska folket svårt att
förlåta honom. Under de kritiska dagarna i mitten av april var det inte
endast folket, som skötte sig värdigt, utan även konung Alfonso. Det
torde knappast råda något tvivel om, att Alfonso, sedan folket klart
uttalat sin vilja, inte hade någon allvarlig tanke att med våld försvara sin
konungatron, även om detta från en del håll lägges honom till last. Det
framgår kanske bäst av det budskap, han, en tid efter sedan han lämnat
landet, sände monarkisterna och vari han uttryckte sin önskan, att de inte
skulle deltaga i sammansvärjningar med syfte att återställa monarkien och
där han uppmanade dem att tillsammans med republikanerna lösa de
allvarliga nationella problemen. Alfonso har också meddelat, att han
lämnade landet i full vetskap om att han i annat fall kunde förorsakat ett
upprivande inbördeskrig. Från detta ville han förskona sitt land. Att
republikens införande gick lyckosamt, därav ha alltså både konung och
folk äran.
När den 14 april republiken proklamerades i Spanien övertog en
provisorisk regering styrelsen över landet och i spetsen för denna står Alcala
Zamora. Regeringen har haft ett ofantligt påkostande och ömtåligt värv
att fylla. Den har väl inte lyckats förekomma oroligheter och mycket
svårartade sådana, men dock lyckats bemästra dessa. Av de många problem,
som regeringen har och har haft att lösa, åtminstone provisoriskt, är det
framför allt två, som äro av utomordentlig vikt, nämligen Kataloniens
anspråk på självständighet och förhållandet mellan stat och kyrka.
Historien har nogsamt lärt den ömtåliga beskaffenheten av problemet
stat och kyrka. Man påminner sig t. ex. de våldsamma stridigheter, som
föregingo statskyrkans avskaffande i Frankrike, och säkert skall en
liknande åtgärd icke kunna företagas i Spanien utan det häftigaste motstånd
från den privilegierade katolska kyrkans sida. Vid sitt regeringstillträde
proklamerade den republikanska regeringen full religionsfrihet och i ett
senare utfärdat dekret alla religioners likställighet. Men det är att märka,
att dessa beslut icke äro slutgiltiga, då allt, vad regeringen företager sig,
skall underställas de snart sammanträdande Cortez’ prövning och
avgörande. Anledningen till regeringens angrepp mot den katolska kyrkan är
önskan att upprätthålla religionsfrihetens grundsats och att i möjligaste
mån söka avpolitisera kyrkan, vilket synts regeringen nödvändigt för
republikens befästande. Att allt detta inte har något att göra med
religionsfientlighet, torde bäst bevisas därav, att Zamora själv är en god och from
katolik.
Kyrkan och dess prästerskap ha varit djupt engagerade i politiken och
före diktaturens införande hade den ett avgörande inflytande över folkets
utövning av sina politiska rättigheter. Denna tämligen världsligt betonade
del av kyrkans verksamhet står i det allra närmaste samband med det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
