Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 29 maj - Dagens frågor - Vaktombytet i Delhi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
representativa institutionernas önskemål i författningsfrågan. Redan före
Simonrapportens publicerande hade en mångsidigt sammansatt indisk
författningskommitté framlagt ett förslag till författningsrevision,
Nehrurapporten benämnt efter ordföranden Pundit Motilal Nehru, vari påyrkades
dominionställning för Brittiska Indien. Detta författningsförslag, där vissa
förbehåll gjordes beträffande utrikespolitiken och försvaret, är i dag,
tre år efter publicerandet, godtaget som huvudlinje i författningsfrågan,
sedan Simonrapporten (publicerad i två volymer i maj och juni 1930)
övergivits av samtliga brittiska partier såsom alltför otidsenlig.
Simonrapporten, som inskränker eftergifterna till provinsråden och motsätter sig
självstyrelsebegreppets införande inom centralregeringen, bär tvivelsutan i
hög grad ansvaret för 1930 års stora revolt- och blockadrörelse i Indien.
Den befäste långt in i de moderata kretsarna misstron till England och
övertygelsen, att endast en allmän resning kunde bringa regeringen i
London att ändra ståndpunkt.
Efter några års tillbakadragenhet rycker Gandhi 1929—30 åter fram i
förgrunden. Den världsbekanta s. k. saltmarschen, riktad mot det tyngande
regeringsmonopolet, gick av stapeln redan den 12 mars 1930 — alltså före
Simonrapportens publicerande — och härmed var signalen till en utbredd
ohörsamhetskampanj given. Sedan en mängd ledande nationalister häktats,
kom den 4 maj turen till Gandhi själv. Därmed var fullständigt
krigstillstånd etablerat mellan nationalkongressen och lord Irwins regering. Medan
ohörsamhetskampanjen och blockaden av den brittiska handeln växte ut
till en lavin, fylldes fängelserna med häktade nationalister. Ställningen
syntes nära nog hopplös, då vicekonungen i november 1930 tog det
djärva steget att i klar strid med Simonrapporten föreslå en partiell
parlamentarisering av den centrala makten i Indien. Såväl från »diehards» i
England som från den brittiska byråkratien i Indien inflöto protester i
mängd till den engelska pressen, och den för sin försiktigt avvaktande
hållning redan förut tadlade vicekonungen utsattes för en våldsam kritik,
medan man å extremistiskt håll i Indien betecknade förslagets eftergifter
som otillräckliga. Den vid årsskiftet 1930—31 i London sammanträdande
författningskonferensen ställde sig emellertid på lord Irwins sida. Denna
triumf skulle följas av en ännu större och starkt personligt färgad seger.
Efter en lång tids försiktiga förberedelser infann sig i Delhi den utan
villkor frigivne Gandhi för att å nationalkongressens vägnar förhandla
med vicekonungen. Dessa förhandlingar på tu man hand och i djupaste
stillhet följdes med spänd uppmärksamhet i Indien och England.
Äntligen på aftonen den 5 mars kom en omfattande överenskommelse till stånd,
enligt vilken ohörsamhetskampanjen omedelbart skulle avblåsas, mot att
befolkningen vid havsstränderna erhöll rätt att tillverka salt för eget
behov och att samtliga politiska fångar frigåvos. Nationalkongressen skulle
dessutom låta sig representeras vid den instundande
Rundabordskonferensen i författningsfrågan.
Värdet av denna överenskommelse, som väsentligen förhöjts, sedan
indiska nationalkongressen i Karachi den 29 mars godkänt densamma och
utsett Gandhi som enda representant vid Rundabordskonferensen, ligger
väl främst däri, att ett psykologiskt underlag skapats för fortsatta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
