Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 19 juli - Ledareskap och partisammanhållning. Av Observator
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214 OBSERVATOR
Staaff och Edén numerärt reducerades, men fronderier hörde
dock länge nästan till ordningen för dagen. Många av de mest
betydande reformerna tillkommo också under decenniernas lopp
trots konservativt motstånd men också tack vare konservativ
assistens i form av en splittring i lägret: försvarsfrågan 1892
och 1901, rösträttsfrågorna senast 1907 och efter vad som är
känt även 1918, unionsfrågan, inköpet av malmfälten och
folkpensioneringen, 1904 års läroverksreform och många andra, för
att nu icke nämna alla de gånger, som den oförvägne Boström
med understöd från enskilda medlemmar av majoriteten red ut
stormen mot densamma.
Även en konservativ partiriktning är per fas et nefas
underkastad utvecklingens föränderlighet. Parlamentarismens och
rikspartiernas uppkomst framtvingade på sin tid defensiva
åtgöranden i koncentrationsriktning. Det kringströvande
nomadlivet måste ställas på avskrivning och övergå i en högre
parlamentarisk kulturform, den partipolitiska bofasthetens. Där
Reuterswärd och Lundeberg trots bemödanden misslyckats, där
lyckades Ernst Trygger. Även om senatens stöd åt Arvid
Lindman var flera resor pålitligare än det som givits åt Erik
Gustaf Boström, står dock Första-kammarhögern först efter
sammanslagningen och reduceringen vid 1911 års
totalupplösning färdig som ett modernare, fastare och helgjutnare
riksdagsparti. Särskilt under kampåren 1912—1919 saknades icke
slagkraft, otillständig enligt vänsterns uppfattning, för stark
t. o. m. enligt många högermäns mening. Denna samlade styrka
kunde dock icke fördölja, att många ännu levde kvar från den
gamla tiden som icke helt frigjort sig från den tidigare böjelsen
för självständighet. Det ville synas, som om de ibland ville
demonstrera dessa böjelser genom att göra sig oberoende av
den allmänna opinionen och därigenom taga skadan igen för
nödtvånget av starkare partisammanhållning. Och när senaten
fullständigt demokratiserats i och med den graderade rösträttens
raserande, har trycket liksom lättats genom förpassandet till
minoritetsställning. Man har liksom haft en förnimmelse av
att de forna vanorna fått en renässans.
I en tid, då man tror sig fånga en publik genom att utstöta
det blotta epitetet »fri» eller genom att uppsända kampsignaler
mot ett förment »bossvälde», vore det opportunt att peka på
denna ännu kvarlevande obundenhet som en livgivande oas i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
