Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 19 juli - Lyrisk tidsbild. En översikt. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYRISK TIDSBILD 235
Jag såg den — såg på dig. Och teg.
Men du, som är min enda önskan,
med röda kinder inför nyet neg.
Om Gierow har många gånger sagts, att han är en
formtalang. Det kan ej nog många gånger tilläggas, att denna
»form»-skicklighet är i hög grad buren av personlighet. Den
lediga rytmen, de virtuosa rimmen, det okonstlade språket i
hans exercisballader måste frappera var och en. Men har man
litet sinne för dikt, märker man, att denna säkerhet ej är något
bara utifrån förvärvat. Den döljer, eller rättare, den röjer
ibland en rentav upprörande stark känsla, som i den
dramatiska och gripande Kortspelet. Och även annars, när de
klämmiga marschrytmerna ljuda som mest otvungna, märker man
en mänsklig gripenhet, som har både styrka och djup. Det är
inte bara skämt med de roliga rimmen och den taktfasta versen
i Brev ur värnplikten:
Ofta läser jag i längtan i min tidtabell,
ofta går jag ner till stadens lilla bangård.
Jag vill höra, när det rings min favoritappell,
jag vill se, att icke loken stå i vanvård.
Långt, långt bortom semaforen
flyger hjärtats stumma rop
mot min längtans mål, där spåren
gå ihop.
Med samma lycka leker Gierow sångens allvarsamma lek i
allvarligare stämningar. Hans dikt om dikten — ställd först i
Den gyllene ungdomen — bär drag av Bo Bergmans verskonst,
men detta visar just hur en riktig ung diktare kan lära —
vilket inte är någon skam — av en äldre generations mästare. De
skenbart på måfå utströdda rimmen passa till diktens
vemodiga stämning. De ge också, osökt som de falla, en bekräftelse,
att skalden med rätta talar i sångens och i »spelmännens»
namn. — Gierow är — för att använda slitna beteckningar —
vida mer idédiktare än naturlyriker. Han kan finna
allmängiltiga och dock påtagliga symboler för de enkla och gåtfulla
mänskliga problemen. — Två goda gåvor, humorns och
humanitetens, ha blivit hans. Särskilt minns man den lågmälda
vardagens tragik, som präglar de unga flickornas sånger i
Vandrare på vägen (»Om dagen vid mitt arbete på
advokatkontor»). Och den dikt, som ägnats »en moder», ger konstnär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
