Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 19 juli - Lyrisk tidsbild. En översikt. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sigfrid Lindström representerar pessimismens världsbild
med en formell pregnans, som bär vittne om tradition i god
mening, om samma formkultur — alltså: samma diktkultur —
som Gierow och Gullberg tillhöra. Hans diktsamling, De
besegrade, är sällsynt givande lyrik. Den har anmälts i denna
tidskrift 1928 av Gunnar M. Silverstolpe, och jag kan därför
fatta mig kort. — Hos många samtida unga poeter finna vi
en mer eller mindre bitter skepsis mot tidens stora fraser.
Detta drag blir hos Lindström förnämt världsförakt och en
lust att omvärdera triviala domar. Att hans klassiskt
mejslade vers ej är tom form, att hans bitterhet hänger samman
med ett ideellt patos, märker man bäst i hans dikt om
vaktposten, som dör i det ögonblick, då han ser en stjärna falla
och lever i sin önskans värld (Önskestunden). Det är en bitter,
men ej ofruktbar symbol. — Denne reserverade versskulptör
har också släppt lös sin livsfilosofi i vanvördigt skämt om de
yttersta tingen. Att skriva lyriskt spex, som griper, hör ej till
de minst fina konsterna. Sigfrid Lindström har gjort det i
sitt lilla epos om Lekaren och djävulen — en av de få dikter,
som ha ett oreserverat harmoniskt slut.
Så har Lindströms resignerade pessimism sina inslag av
lekarskämt och fabuleringsglädje. Men också den rent tröstlösa
tristessen kan få sin konstnärliga försoning. Den renodlade
pessimismens sångare bland de unga, Nils Ferlin, har 1930 som
debutår. Hans vers har en nästan sömngångaraktig säkerhet.
Stämningsläget hos Ferlin, ytterst personligt som det redan
verkar, har något av den store visdiktaren Birger Sjöbergs
blandade ödmjukhet och bitterhet. En bitterhet, alltför
överlägsen och trots allt humoristisk, för att vara bitter mot
någon särskild. Rytmen är osökt, ibland skenbart tafatt, ibland
med virtuos rimdans. Trots den kärva helhetsarten i En
döddansares visor blir Ferlins vers knappast monoton. En del
omedelbara folkbilder sticka dessutom av mot den grubblande
bitterheten. »Busen Fabian» vars poesialbum man får en del
utdrag ur, är en rolig buse. Den musikaliskt virtuosa
marsch-parodien om John Boy, som i det stora kriget fick »en stor
och vacker död», är en dräpande och därför på sitt vis rolig
satir. Och man skulle få en skev bild av diktaren, om man
glömde den starka vekhet, som emellanåt bryter fram i öppen
klarhet. En dikt heter En död:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
