Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 19 juli - Lyrisk tidsbild. En översikt. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYRISK TIDSBILD 241’
har intet av övermänniskogest. Den är försynt och
mänsklig, äger sin art av den humanitas vi i olika förtoningar mött
hos samtida svenska diktare. Skalden har ej blott skrivit sin
gripande dikt om de andra som komma med glam och stoj,
»Två och två», som aldrig prövat att gå »ett enda litet stycke
ensam». Han känner också livsgemenskapens gåta:
Innerst äro väl ändå
människorna en kära.
Och det märkvärdigaste är, att denne meditationens utvalde
skald till slut visar sig vara en samhällskritiker av stora mått.
Ingen i hans generation är så mycket tendensdiktare, förstår
så att uppleva ett tidsproblem och göra det till dikt. Vilket
stort perspektiv är det inte över hans dikt, Folket, om den
utveckling, som ej behöver innebära, att mörkret erövrar
höjderna. Vilket mästerligt koncentrat av en kulturkritik i
raderna om »det nutida skrattet». Just från denne stillsamme
biktare, som skrivit de oförglömligt pietetsfulla raderna Men
din död..., komma orden till tidens självsäkra herrar med ett
tungt eftertryck, som verkar noga övervägt, rättvist och
drabbande, i några av de bästa »tidsdikter» man kan läsa.
Reaktionen mot tiden tycks mig här ha fått sitt klaraste poetiska
uttryck:
Se dessa män med måttligt höga mål,
hur hänsynslöst de storma fråm, hur vilt!
De veta ej att icke bruka stål
alltjämt, de kunna icke tala milt.–––-
Vill man ha ett slående bevis på hur tidens lyrik ej går i
en jämn strömfåra, kan man erinra om Edith Södergrans
dikter och den betydelse, man med rätta brukar tillmäta dem. De
diktare, som här karakteriserats, ha alla haft ett, personligt
färgat, drag av humanitet och tradition. Edith Södergran
tillhör en annan typ — lika berättigad, lika mänskligt givande
som grundval för dikt —: den våldsamt naturbundna
individualitetens. En motsvarighet ha vi i Dan Anderssons kosmiskt
vilda ödemarksmystik. Edith Södergrans fantasi rör sig i ett
trolskt, överromantiskt land, i »Landet som icke är», skenbart
bortom all tradition, all mänsklig art, med hektiskt
uppflammande färger och underligt livsfrånvända ackord. Hennes dikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
