Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 19 juli - Litteratur - En, tysk apologi för England. Av Hugo Valentin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inskriften: ’Anhålles, att man ej sätter tro till min politik’.» Och för det
andra har Bismarck (jämte Treitschke och andra »maktfilosofer») bibringat
de tyska statsmännen den grundfalska uppfattningen, att all realpolitik är
och alltid måste vara lika med nationalistisk sacro-egoismo-politik. Boken
överflödar av exempel på hur de tyska statsmännen med Vilhelm II i
spetsen trott sig handla som »realpolitiker», de där genomskådat de
engelska statsmännens falska spel, då de i själva verket i sin överslughet
misskänt deras motiv och så omintetgjort den engelsk-tyska entente, som
kunnat bliva en verklighet både under Chamberlains kolonialministertid
och senare. Dömande de engelska utrikespolitikerna efter sig själva, trodde
de dem handla på relativt lång sikt och efter ett visst utformat system,
då dessa i själva verket låtit var dag ha nog med sin egen plåga och låtit
sig leda icke av doktriner utan av common sense.
Men den avgörande skillnaden mellan brittisk och kontinental politik
anser författaren vara att söka på det moraliska området, varvid är att
märka, att han, såsom redan Ernst Moritz Arndt gjorde, anser skandinaver
och holländare förete en angloid typ. Det är en av Kantorowicz’
huvudteser, belyst med massor av delvis högintressanta exempel, att den engelska
utrikespolitiken under de senaste, alltså liberala och frihandelsvänliga,
generationerna, i hög grad tagit intryck av vissa överstatliga, i naturrätten
och i den kalvinskt färgade kristendomen rotade ideal, att alltså de
demokratiska, parlamentariska, pacifistiska idéerna utövat ett avgörande
inflytande på engelsk utrikespolitik ej blott som agitationsmedel och camouflage
utan som mål. Mot kontinentens militaristiskt färgade hednisk-egoistiska
statsmoral, som särskilt i Tyskland blivit till sedligt patos, kontrasterar
den brittiska »solidarismen», enligt vilken staten ej äger rätt att sätta sig
över de sedliga lagar, som förbinda mänskligheten. Därav den enligt
kontinental uppfattning häpnadsväckande »ofosterländska» kritik, som talrika
engelsmän, i det avseendet andliga arvtagare till gamla testamentets
profeter, ur etiska synpunkter titt och tätt rikta mot sitt folks politiska ledare
och ej minst utrikespolitiker, därav också deras redobogenhet att på ett
likaledes mycket »ofosterländskt» sätt ge den klandrande utlänningen rätt.
England vill ej härska över främmande vita folk eller över huvud taget
över dem, som kunna styra sig själva. Boerkriget utgör visserligen i någon
mån ett undantag från denna regel, men knappt hade boerna slagits ned,
förrän den unionistiska regeringen led ett parlamentariskt nederlag utan
motstycke i Englands historia, varefter den liberala ministären
Campbell-Bannerman skänkte de besegrade deras frihet åter. Treitschkes
uppfattning, att en nations storhet består i dess vilja och förmåga att kuva andra
nationer, strider alldeles mot engelsk uppfattning. Det vilhelminska
Tyskland contra England, det är den på sin värdighets bevarande ständigt
inriktade officeren contra köpmannen, men ej någon på bedrägerier inriktad
krämare utan en patricier, gentleman och sportsman, som åtrår vinst, men
blott för så vitt den kan inhöstas utan att kränka lagarna för fair play.
1908 förklarade både Vilhelm och Bülow, att hänsynen till Tysklands
värdighet förbjöde dess regering att med någon annan stat diskutera den tyska
flottans tillbörliga storlek, och i temperamentsfulla randanmärkningar till
tyska sändebudets i London depescher förklarade kejsaren, att han ansåge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
