Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 19 juli - Litteratur - En, tysk apologi för England. Av Hugo Valentin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248 LITTERATUR
.komma avspänning mellan deras länder. Skildringen av 1907 års
ryskengelska entente baseras företrädesvis på år 1929 publicerade engelska
aktstycken och utmynnar i påståendet, att man ej heller här åsyftade
något annat än fred. Att det fransk-ryska förbundet ej hade offensiv
karaktär visste man vid Wilhelmstrasse, ty genom en köpt sekreterare vid
ryska legationen i London hölls man alltifrån 1909 å jour med allt, som
rörde detsamma.
Det var hotet från den tyska högs jöf lottan, den tirpitzska »lyxflottan»,
vars snabba tillväxt man med stigande ångest iakttog i England, som
fram-tvang den fransk-engelska flottöverenskommelsen 1905, varigenom
vakthållningen på Medelhavet anförtroddes åt Frankrike och den engelska
Medelhavseskadern förlades till Nordsjöns kuster, alltså i hotande närhet av
Tysklands gränser. Det var sedan en given sak, att England måste stödja
sin bundsförvant. Men såväl under första Marockokrisen som senare sökte
Grey stimulera båda de tvistande parterna till moderation, tyskarna genom
att för dem understryka möjligheten av Englands väpnade ingripande till
förmån för sina bundsförvanter och Frankrike-Ryssland genom att hålla
dem i tvivelsmål om huruvida de med säkerhet kunde räkna på Englands
militära understöd eller icke. 1908 förklarade Grey för ryska sändebudet
i London, att om det bleve krig mellan centralmakterna och Ryssland eller
mellan Tyskland och Frankrike skulle Englands sympatier naturligtvis
vara för den angripne. Till och med då kriget mellan kontinentalmakterna
var ett faktum, tvekade England, ehuru en tysk-österrikisk seger över
Frankrike och Ryssland, vilken utan Englands snabba ingripande syntes
mer än sannolik, skulle inneburit en oerhörd fara för det brittiska riket.
Först då Tyskland brutit Belgiens även av England garanterade
neutralitet, ansåg Grey det omöjligt att hålla England utanför. Men som bekant
nedlade flera av hans kolleger sina ämbeten, hellre än att de gingo med på
krigsförklaring, och det engelska arbetarepartiet var det enda i världen,
som nekade att bevilja krigskrediterna. Utan England och Lloyd George
skulle Versaillesfreden blivit långt hårdare, än den blev, om också icke så
hård som en tysk-österrikisk segerfred. Och den 8 mars 1919 förklarade
Lloyd George i de tios råd, att de engelska trupperna voro upprörda över
att hungerblockaden förlängdes, och att general Plumer förklarat sig ej
kunna ansvara för sina trupper, om halvsvultna tyska barn alltjämt finge
irra omkring på gatorna.
Som sin undersöknings förnämsta resultat betecknar författaren sin
»upptäckt», att England aldrig bedrivit någon mot Tyskland fientlig
in-ringningspolitik och att Billow och Holstein mot bättre vetande bibringat
den tyska nationen en motsatt uppfattning. »Inringningssagan» innehåller,
menar författaren, endast så till vida en sanningskärna, att England som
medlem av trippelententen var mer benäget att vid konflikter taga parti
för sina vänner mot Tyskland än tvärtom och att Ryssland-Frankrike
verkligen bedrev en antitysk inringningspolitik, ehuru ingalunda med krig
som mål.
Att de engelska utrikespolitikerna, f. ö. i likhet med sina ryska, franska,
österrikiska och tyska kolleger, ingalunda ville tända någon världsbrand —
därom torde väl den opartiska forskningens män numera vara tämligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
