Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 19 juli - Dagens frågor - Den tyska krisen och Hooveraktionen - Påven och Mussolini
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 263
ock blygsam bärgning, bland medelklassen i allmänhet, som fått sin ekonomi
förstörd av kriget och inflationen och som fått sin borgerliga
samhällsbevarande mentalitet ersatt av en besinningslös traktan efter en desperat
omvälvning och hämnd på alla som vållat dessa olyckor. Under skicklig och
hänsynslös regi vinner på detta sätt denna rörelse, som någon kallat »den
degenererade bourgeoisiens frälsningsarme», terräng långt in i de sansade
lägren, varom flera händelser på senare tid burit vittne. Det är många
tecken som tyda på att nya val under den närmaste tiden skulle betyda en
ännu större rusning efter de nationalsocialistiska valsedlarna än förra
gången. En seger för detta parti skulle likaväl som för kommunisterna
betyda en omstörtning av allt vad den tyska republiken byggt upp.
Briinings energiska opposition mot dessa revolutionära tendenser har
synbarligen bidragit till att öppna ögonen på ententens statsmän, vilka
börja inse att den ekonomiska krisen kan äventyra hela Youngplanens
betalningssystem. Är så förhållandet, torde det vara anmärkningsvärt, att
den kommunistiska faran, som förefunnits betydligt längre, icke ansetts
tillräcklig att framkalla ett ingripande av det slag, som nu skett. Är den
nationalsocialistiska i amerikanernas ögon så mycket betänkligare, eller är det
båda två i förening, som framkallat den till sina verkningar ännu
oöverskådliga Hooveraktionen ?
Påven och
Mussolini.
Konflikten mellan påvemakten och den italienska
fascist-staten är fortfarande skarp och kommer sannolikt att så
förbliva, även om man lyckas åstadkomma en skenbar försoning genom
biläggande på kompromissens väg av de tvister, vari den nu senast tagit sig
uttryck. Det är nämligen två makter med ofelbarhetsanspråk, som här
stå emot varandra, och striden gäller ingenting mindre än herraväldet över
den italienska ungdomens själ.
Lateranfördraget med ty åtföljande konkordat medförde för båda de
kontraherande parterna högst avsevärda fördelar, men lämnade samtidigt
flera av de mest djupgående tvistefrågorna olösta eller ock genom
skeii-lösningar allenast utjämnade för stunden. Påven återfick inom
Vatikan-stadens snävt begränsade område obestridd ställning som världslig suverän
och vann genom det nya konkordatet en värdefull privilegierad ställning
för den katolska kyrkan inom kungariket Italien. Detta åter fick slut på
ett yttre motsatsförhållande, som innebar allvarliga faror för fascismens
herravälde över italienarna och ej obetydliga svårigheter för dess
utrikespolitik. Men ingendera av de fredsslutande makterna lyckades göra den
andra till sitt villiga redskap, och ingendera hade uppgivit sina vittgående
anspråk på ovillkorlig hörsamhet i trosfrågor. Fascismen har nämligen
även den sina trosfrågor likaväl som den katolska kyrkan, och även Benito
Mussolini kräver, när han talar ex caihedra, oförbehållsam åtlydnad av de
trogna — minst lika intensivt som Pius XI.
När Lateranfördraget och konkordatet åvägabragtes, förbehöll sig påven
handlingsfrihet för den livskraftiga organisationen Azione Cattolica och
erhöll även bindande löften därom av il Duce, dock endast på det i
konkor-datets 43: dje artikel uttryckligen angivna villkoret, att denna organisation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
